- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
158

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mrs Harriet Grote, född Lewin. Av Malla Grandinson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MALLA GRANDINSON

svartsjuk på den unge hertigen av
Reich-stadt, Napoleons son, vars beundran för
den förtjusande dansösen var allmänt känd
och av ingen bättre än av Fanny själv.
Aldrig försummade H. K. H. en ballett
där hon uppträdde, och hans allvarliga
ögon följde hennes rörelser hela kvällen.
Fanny brukade titta i ridåhälet, innan
föreställningen började, och ropa: ’Ah,
voilà mon petit prince — toujours à son
poste!’» Han spatserade beständigt på
vallarna, i vilkas närhet familjen Elssler
bodde, för att få se Fanny när hon gick
till teatern. Det var så allmänt bekant
att den unge Napoleon var kär i henne,
att det varit svårt att övertyga en
Wienare om att de båda unga intill hertigens
död aldrig haft ett enskilt möte. Paris
omfattade också denna föreställning med
glädje och visade därför Fanny, när hon
1834 kom till Stora Operan där,
fördubblad uppmärksamhet, då de med säkerhet
trodde på hennes liaison med deras
älskade prins. En gäng sade jag till Fanny:
»Och var du inte alls nyfiken att få göra
hertigens bekantskap?» »Förlåt mig, det
skulle jag mer än gärna velat, men jag
var så övervakad, så det var mig
omöjligt. Min mor darrade för vad som
kunnat hända, om de mäktiga fått misstanke
på att hertigen vore bekant med mig,
och därför fick jag icke ens titta ut genom
fönstret. Jag skulle nog annars tyckt om
att ha en Napoléon till älskare. Men

— här tvekade hon och sänkte rösten

— det hade blivit Gentz’ död — jag
kunde icke uthärda att vålla hans död!
Han var på sitt sätt mig för kär för det.»

Så beskriver mrs Grote denna seen,
där man liksom hör de båda kvinnorna tala.

När Fanny Elssler senare reste till
Amerika, tog mrs Grote hand om och
uppfostrade en sex-årig dotter till Fanny,
som hon lämnade kvar i England. »Allt
vad jag sade till Fanny», skriver den
egendomliga, vidhjärtade kvinnan, »var:

Jaså Fanny! skicka ungen till mig. Jag
frågar icke vems barn hon är och bryr
mig icke det ringaste därom, bara hon
icke är den där flabben d’O’s. Jag skall
ta vård om henne det bästa jag kan!»

Och hon höll ord. Hennes vård om
barnet sträckte sig ända till hennes död,
då hon förordnat om en testamentarisk
gåva till den unga damen, då gift med
en man av god familj i Tyskland.

Mrs Grote påstod alltid att Fanny
Elsslers snille satt lika mycket i huvudet
som i fötterna, och hennes personliga
vänskap för Fanny var av ädlaste sort.

»The Lewin letters» bevara många
andra drag och uttryck som tala om
Harriet Grotes frimodiga självständighet
och sanna originalitet. Så t. ex. då hon
råkade Louis Napoléon i Paris, sedan han
blivit president, och tyckte han gjorde
sig hög mot henne, då hon förut känt
honom ganska nära, svarade hon pä hans
fråga: »Stannar ni länge i Paris?» »Nej
— gör ni?»

Ofta skriver hon slang till sin syster:
»My good grasie mrs Lewin! how we
women do sufier when the lot of
mar-riage turns out amiss!» Eller hon
uppmanar Frances »to see things in the face
and realize that when life’s paquet is
stufied full of maternity then friendship
must go to the wall.»

»Ljus — ljus är regeln, mörker ett
kort undantag, som leder till ljuset!»
skriver hon, »och att känna ömhet och
tacksamhet är det stora villkoret för att
vara lycklig i livet, och att något kunna
hjälpa andra att bli det!» — »Om Gud är
godheten — och mång tusende röster
förkunna det —, då måste den naturliga
törsten hos stora själar efter en högre
utveckling också tillfredsställas, eller ock
är hela universum en ännu olöst gåta.»

I sina senare brev talar hon ofta om
döden: »När solen dalar i väster söker
vår ande sympati och upplysning, under

158

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free