Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM AUGUST STRINDBERG
REFERERADE OCH KOMMENTERADE
Av NILS ERDMANN
I.
––T^E SENASTE ÄREN haframskaf-
f / »fat en hel del nva dokument om
J IStrindberg. Dessa återfinnas
min-i Sverige än i utlandet. Det
är i franska, tvska och danska tidskrifter
man har att söka dem — och forskningen
lönar sig. De kasta nämligen ett nytt, ej
smickrande, men för begripandet av
människan och diktaren ytterst intressant ljus
över hans personlighet. De lära oss
förstå och förlåta. Vi se, att Strindberg var
en martyr. De s. k. »makter», om vilka han
ordar, funnos blott i hans inre, och det liv,
han anger som sitt, indirekt i sina verk och i
direkta bekännelser, blir efter granskningen
av hans sinnestillstånd mest verklighet fö t
honom, d. v. s. diktens liv, fantasiens barn, tomma
ehuru honom själv i olika riktningar
utvecklande och starkt plågande hjärnspöken.
De närmast liggande dokumenten äro
55 brev, växlade mellan Strindberg och
Ola Hansson under åren 1888—92 och
publicerade i Tilskueren, samt Adolf Pauls
i bok utgivna »Strindbergsminnen och brev»,
som fullfölja Ola Hanssons meddelanden,
enär de omfatta perioden 1892—95.
Härtill komma polacken Stanislaw
Przybyszf.w-skis i Slowo Polskie tryckta berättelser,
epistlar från Jonas Lie m. fl. och nu sist
Erinnerungen an Strindberg av Karl
Ludvig Schlkich (Georg Müllers förlag i
Munchen). Med rikt utbyte har jag även
läst S. Rahmers August Strindberg, eine
fathologische Studie.
Den Strindberg, som avslöjar sig, är
minst sagt osympatisk. Dömd som man i
allmänhet dömer, blir han en för sina
närstående farlig individ. Hans
misstänksamhet är onormal. Han lider av
hallucinationer och förföljelsemani, av en omätlig
egoism, av storhetsvanvett. Han är
barnsligt skrockfull och vidskeplig. Och vad
han ser av världen och människorna är
inbillning. Ständigt i nöd och
penningknipa, uppbådar han alla, var han finner
dem, att hjälpa. Han lämnar dem aldrig
i fred. Med varje medel, påträngande och
hänsynslöst, tager han dem i anspråk för
sina angelägenheter. Och när de skaffat
den önskade hjälpen, lika oegennyttigt, med
uppoffrande av tid och krafter, som
godhjärtad få de i regel den svartaste och
skändligaste otack som lön.
Resultatet blir en för Strindberg
ogement graverande upptäckt. Var och en,
som av beundran eller av personlig
tillgivenhet tjänat honom, behandlas sedan som
en dödsfiende, mot vilken det gäller att
skydda sig, även med otillåtna medel, och
vilken ej nog kan straffas. Härav hans
sätt att göra sina arbeten till nidskrifter
nästan mot alla, som kommit i beröring med
honom, och hans i fantasien ofta och
fröjde-fullt begångna andliga mord. Hans s. k.
försvar bli anklagelser, och hans bästa och
uppriktigaste vänner parias, som skola utrotas.
För att begripa dessa egenheter eller,
om inan så vill, abnormiteter, som i hög
grad bestämma hans diktning och inspirera
honom, fordras en djupgående
undersökning av Strindbergs psykologi. Varje nytt
material är välkommet. Här endast några
ord om Schleichs Minnen.
Carl Wilhelm Schleich sysslar med
naturvetenskap och medicin. En gemensam
vän, dr. Max Asch, som känner hans
beundran för Strindberg, presenterar honom.
Det sker i början på 90-talet, sannolikt
efter 1892, då Strindberg flyttar till Berlin,
färdig att utbyta sina nietzscheanska
drömmar mot naturvetenskapen, vilken han nu
med sin vanliga impulsiva kraft hänger sig
åt. En dåres bikt ligger i kappsäcken.
Han väntar sig »stora pängar» för en tysk
edition. Denna utkom 1893. Litterärt
skapar han föga, men premiären av
Fordringsägare på Residenzteatern den 22
januari samma år gjorde honom känd och
erkänd. Den tyska publiken var erövrad
— och dock hade både han och aktörerna
så allvarligt tvekat om segern, att han i
fruktan och bävan ej vågade bevista
generalrepetitionen.
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
