Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM AUGUST STRINDBERG
Här vill jag anmärka, att
översättningen icke var av Laura Marholm, som Paul
uppger, utan av Erich Holm (se Das
lite-rarische Echo 1915). och att Strindberg ej
kunde fördraga sina egna verk på scenen.
I oktober 1902 klagar han över hur det
marterar honom »meine Schatten zu sehen
und meine Worte. zu hören», i brev till
Emil Schering.
Schleichs första intryck av Strindberg,
som i Aschs sällskap besöker honom, är
imponerande.
Ovillkorligen tänkte jag: Beethoven. Det
pro-metheiska draget stod inristat på den höga pannan;
det strålade märkvärdigt skarpt, men även
smärtsanit ur de genomträngande blågrå ögonen och
sprakade t. o. m. i de korta, energiska
kattskägg-stråna, som trotsigt-ironiskt sköto blixtar åt höger
och vänster över en ogement älsklig, vid
hälsningen nästan kvinnligt liten, rynkad, rund och
tillspetsad mun.
En skugga av grubbel förmörkade
ansiktet, som var en blandning av styrman
och husaröverste. Det väldiga huvudet
uppbars med självmedveten stolthet, och
de pedantiskt avmätta rörelserna hade en
styv värdighet. Den lätta, naturliga
gratien saknades. I stället fanns där en
sträng min, som kunde bli obevekligt
anklagande.
Även Laura Marholm, som träffar
honom ett par år tidigare, frapperas av den
sammanträngda, genomborrande blicken och
av värdigheten. »Han krävde aktping och
behandlade sig själv med aktning. Det
fanns alltid i hans väsen något dämpat
och strängt, likasom om han vaktade en
osynlig helgedom, mot vilken varken han
eller någon annan finge försynda sig. Hans
stämma var mjuk, diskret, befallande, hans
hotande blick städse färdig att avskräcka
den kvinnliga näsvisheten, vilken han dock
ogärna ville undvara.»
Denne esoteriske Strindberg dolde
emellertid en annan, mera exoterisk varelse,
otillgänglig, men mindre högtidlig — »en
äkta svensk lustigkurre, vars bästa stunder
infalla vid första hanegället, en humorist
med ett obestämbart leende, en schackspelare
med livet, vilken fäster föga vikt vid
resultaten, men desto mer vid de taktiska
finesserna och de djuptänkta schackdragen,
en med fjärrskådande framtidsblick
opererande, oberäknelig och glömsk
ögonblicksmänniska».
Några år senare meddelar oss Mathilde
Prager sina intryck. Strindberg är en
blandning av german och främling, en alldeles
nv typ, så egendomlig, att hon ej fattar
den. Hon läser en oerhört koncentrerad
kraft på den väldiga pannans valv, men
märker, även hon, ett drag av »något
oförklarligt, förbehållsamt, bisarrt». Han talar
långsamt och dröjande, som om han
övervägde orden under pausen, rädd att säga
för mycket. Han kunde vara livlig,
intensiv och intressant, men sällan eller aldrig
hängav han sig åt ett lätt pladder för
stunden, och molnen, som gärna, utan att
man visste varför, lägra sig i ansiktet, ge
det en dyster Napoleonsmask.
Schleichs uppfattning av titanen är långt
mildare än Adolf Pauls och Ola
Hanssons. Man skönjer frånvaron av personligt
groll och av de privata konflikter, som
vanställa deras yttranden, hur grundade de
äro. Strindberg förefaller Schleich som en
trött pilgrim, vilken man är pliktig att
hjälpa under hans sökande efter en smula
lycka och erkännande. Städse i knipa,
tyckes han vara utan pengar till det
nödvändigaste, vilket ej hindrar, att han med
den nobless, som han själv kallar
»manlighetens kärna», sörjer för sina frånskilda
fruar och sina barn. »Den sanna
moderskärleken kan blott mannen känna», sade
han. Och alltid tänkte han på de sina.
En fin, osynlig, gyllene navelsträng band
honom med en nästan kvinnlig ömhet vid
alla, som lidit för hans skull eller som ledo
kring honom. »Det gåtfulla med en
kämpa-natur som hans är just», menar Schleich,
»att det veka och kvinnliga så innerligt
kunde hos honom paras med ett till
grymhet stegrat brutalt hån.»
II.
Schleich umgicks ett helt år nästan
dagligen med Strindberg i Berlin. De råkades
i vinstugan Zum schtvarzcn Ferkel eller i
Schleichs laboratorium, där de gjorde
kemiska experiment, mikroskoperade,
fotograferade, musicerade, målade, studerade
kontrapunkt m. m. Schleich är en utbildad
experimentator, väl skolad i
naturvetenskapen, som han på allvar bedrev. Bengt
Lidforss, som dels i Lund och dels i Berlin
förtroligt umgicks med Strindberg, berättar
de mest underliga historier om hans funderin-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
