Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM AUGUST STRINDBERG
viskar åt honom, att han mätte vara en särskilt
utvald varelse. Kent ut sagt fann jag mig stå i
jämnhöjd med den Evige, utgöra en integrerande
del av hans personlighet, emanerad ur hans väsende,
ett organ i hans organism. Han behöver mig för
att uppenbara sig, i annat fall skulle han låtit
åskan slå ihjäl mig på fläcken.
Denna halvt humoristiska bekännelse är
vederhäftig. Men lika slående äro
Strindbergs ord, att han var född »rädd och
hungrig». Visserligen skulle han aldrig
medgiva, att han i själva verket hela sitt
liv måste dragas med just den brist på
personlighet, som han förebrår nästan.
Men denna hans svaghet var ett fakUim,
görande tyrannen till slav. Ingen är
känsligare, ömtåligare, mottagligare för andras
idéer och meningar. Ingenting återkommer
heller oftare i hans arbeten än analyser av
tankeöverföringar och nervfluider, som kuva
andra, görande sina offer till sprattelgubbar,
utan egen vilja. Och så blir striden om
makten för honom livets hemlighet.
Plebejen sitter inne med sin medfödda
fruktan att vara underklass, men även med
parvenyns högmod, den geniala
människans outsläckliga medvetande om sitt värde
och oppositionsmannens fanatiska begär att
lägga idolen, de prisade och erkända
storheterna, den intellektuella överklass, som
med ömkan och löje eller missaktning blickar
ned på en objuden snvltjäst utan lärdomsgrad,
slagna till en slant i stoftet. Kvinnan är
fienden, ty hon kämpar med mannen om
kärlekens förmåga att binda honom i
Fadrens tvångströja. Vännen är fienden
ty hans vänskapsbevis gå ut över
vänskapens föremål, som han fjättrar i erkänslans
bojor. Mecenaten, välgöraren blir fienden,
ty »all hjälp är förödmjukande». Också talar
Strindberg om »tacksamhetsskuldens
förfärliga hat». Och de fackvetenskapligt
bildade på alla områden, de av samhället
utnämnda auktoriteterna, som skrået
hallstämplat, äro hans fiender därför, att de
rycka och slita i honom, slungande honom
in i den ena världsåskådningen och
livsuppfattningen, den ena hypotesen och
teorin efter den andra, därmed betvingande
hans självständighet och utplånande hans
jag.
Denna allt och alla, människor och
idéer, profana och vetenskapliga tankebilder
slukande och omdanande egoism låter
Strindberg kasta sig över sådant, som för
tillfället passar hans sinnesriktning. Hur
gör han t. ex. med Svedenborg? Han
studerar hans skrifter lika slarvigt och
ytligt som ofullständigt. Han dröjer vid citat,
om vilka han inbillar sig att de ge näring,
ett vetenskapligt stöd åt hans vidskepelse,
hans tragiska eller komiska hjärnspöken.
Om det verkliga innehållet är han okunnig.
Det enda han nu som alltid vet är en av
honom upptäckt profetia. Svedenborg säger,
att Strindberg är den av Gud skyddade
och utvalde i hans eviga kamp mot
demonerna.
Hur karakteristisk förefaller ej historien
om plommonträdet, som han berättar 1908!
Vid Malmgården, där han bodde med
föräldrarna, låg en plommonhage, som var
grannens. Han och syskonen brukade
snatta på de över planket hängande
grenarna. Modern bannade, hotande med polis,
och han ljög ifrån sig stölden. Som
20-årig student återsåg han gården och fann
»just det plommonträdet förtorkat, de andra
icke. Detta gjorde ett livligt men hemskt
intryck på mig, ty jag kom att tänka på
det av Kristus förbannade fikonträdet».
Även ödet sysselsätter sig alldeles
speciellt med Strindberg. Han uppställer ett
öppet eller dolt sammanhang mellan orsak
och verkan som ödets kärna, och hans
älsklingstanke inför de slag, som kallas
ödets gissel, när de drabba oss, är att vi
frukta vedergällningen för våra
hämndeakter mot nästan. Vi vilja eller kunna ej
bära ansvaret. Men samtidigt väljer han
sina exempel så, att de bekräfta Linnés
Nemesis-teori — det är Gud som redan i
livet omedelbart straffar brottet.
Först och främst gör den 40-årige
Strindberg halt och ser sig tillbaka. Det
är ett slagfält av stupade som möter
honom, och med en annan världsåskådning
(än den han för tillfället hyllade) skulle han
lätt — bekänner han — »kommit på den
tanken, att min ringa person stått under
en Guds omedelbara beskydd».
Uppräknande listan på de av ödet slagna i hans
omgivning, antyder han litet vårdslöst, att
den som kämpar för ett livsintresse
nödvändigt måste tro, »att en straffande eller
hämnande makt har skyddat hans heliga
sak och tillintetgjort fienderna, isynnerhet
om de fallit utan hans direkta åtgörande».
Hans urfiende, en tidningsutgivare, ruineras,
och hela redaktionen, som överöst honom
med sitt tunga artilleris projektiler, sking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
