Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS KR DM ANN
ras som agnar för vinden. Hans hätskaste
motståndare inspärras på dårhus. En
annan dör av slag, en tredje, som i 12
år förföljt honom, blir borta, en fjärde
degraderas, en femte, som skrivit en
nid-pjäs om honom, stupar, den sjätte
mar-teras av »en ryslig sjukdom», den sjunde
vanäras, den åttonde bringas till
tiggarstaven etc , »under loppet av fyra år alltså:
sju döda, en på dårhus, sex förlorade».
Att många av hans fiender belönats,
vet han — också honom straffar Nemesis
— men regeln är att han krossar dem.
Hans överlägsenhet segrar, och när man
förebrår honom, att han är misstänksam,
svarar han: »Ni är inte den första skälm
som säger det. Så ha de sagt alla, som
lurat mig». Hur finurligt han än resonerar,
slutar han med att individer som han
måste förföljas och misskännas, då han ju är
bättre än andra. Och han sätter ifråga,
om ej Hamlets låtsade vanvett är
räddningen. »Ge sig ut för klok hade varit
detsamma som att bestiga det bål, de kloke
hade rest».
Kampen om makten reduceras med
andra ord till en kamp mellan de
skenbart kloka och de låtsade dårarna. Allt
kommer an på den av Strindberg så ivrigt
studerade suggestionen, som han i tid och
otid begagnar sig av, ej minst i sina verk,
och som — efter vad experimenten lärt
honom — »endast är den starkare hjärnans
kamp och seger över den svagare» snart
sagt på alla områden, ej minst i hans
vetenskap.
IV.
Carl Ludvig Schleich är i övervägande
grad böjd för att taga Strindbergs
vetenskap på allvar. Mycket är underligt och
oklart, men ingen har rätt att förneka hans
imponerande intuitioner. Se t. ex. hans
Silva Silvarum med dess mängd av
»botaniska aningar», vilka redan nu
diskuteras. Se hans tankar över växternas
nerver, deras retlighet, sömn och vaka, deras
själ, — allt frågor som man sysslar med.
Schleich tvingas att litet emellan återvända
till Strindberg under sina studier i
växt-fysiologi. Med preparat över
muskelrörelsevågor i växternas celler, som han kallade
»Elektrische Molekularerzitterung des
Protoplasmas», ville han bevisa, att de ha ett
nervsystem. Schleich erkänner, att han
misslyckades, men inte hans misstag, ty,
säger han, »cellkroppen är själv en sorts
nervöst ledningsämne». Och kanske få vi
en gång återse, menar han, växternas
Strindbergska ganglieceller. Tvivlar man, bör
man slå upp sid. 54—55 i F. Reinkes
»Grundzüge der allgemeinen Anatomie»,
som 1901 bekräfta vad Strindberg »tio år
förut öppet förkunnat och förfäktat».
Intressant är en parallell med Lidforss.
Denne besvarar Strindbergs hypotes med
en erinran om sambandet mellan
nervsystemets och rörelseförmågans utveckling, i det
han antyder, »att de av Kienitz-Gerloff m.
fi. påvisade protoplasmaförbindningarna i
viss mån kunde anses representera ett
sympatiskt nervsystem, eftersom de sannolikt
tjänade till att upprätthålla den fysiologiska
kontinuiteten i växten». Men detta är ej nog för
Strindberg. Han framtager en alpviol, som
han omväxlande bedövat med eterångor,
injici-erat med guldchlorid och morfin, förgiftat med
cyankalium och arsenik, och han tror sig ha
upptäckt innervationsorgan även hos andra
växter. En gemensam undersökning ledde
därhän, att det sålunda funna nervsystemet
utgjordes av de garvsyreförande cellraderna
i växten. »Jag hänvisade honom
emellertid till Haberlandts Das reizleitende
Ge-webe der Sinnpflanze*, skriver Lidforss,
»och det faktum, att Haberlandt här
betecknat de glykosidförande cellerna som
de, vilka fortplanta retningsrörelsen, gav ny
fart åt hans nervfantasier.»
Schleich spårar hos Strindberg en icke
avlägsen likhet med Goethe. Han ägde
den Goetheska kärleken till naturen. Som
denne var han även utrustad med
»förvånande kunskaper» i kemi,_ botanik och
astronomi, med en exempellös universalitet
i anlag och böjelser. Hans dilettantism
erinrar om Goethes i så måtto, att han i
alla fack hade ett vetande, som icke
endast förbluffade specialisterna, utan drev
dem till egna forskningar. Bådas stil återgav
resonansen av denna deras fjärrskådande
blick över de mest avlägsna fält. Båda,
med starka rottrådar innerligt bundna vid
jorden, avskydde allt abstrakt. Var helst
de befinna sig, på höjderna eller i djupen,
söka de naturens idéer, anknytande sina
upplevelser till sina poetiska gestalter.
Unga diktare ha, enligt Schleich, »viel
Metodisches» att lära av Strindbergs
naturvetenskapliga alster, speciellt att »den mark,
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
