Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS ERDMANN
återställer den ursprungliga harmonien i
alla dessa tre ljuskällor, en harmoni som
vi kalla vitt».
Teorien fullföljdes sedermera av Schleich
i hans skrift »Es läuten die Glocken», en
sorts försvar för Goethe, men Strindberg
var den som gav honom uppslaget och
idéerna. Ty ingen fattade som Strindberg
Goethes kval över att misskännas. Också
gladde honom Schleichs meddelande, att
Helmholtz ej kunnat upptäcka ett enda fel
hos Goethe i hans åttahundra experiment!
Mig synes som vore det sig själv han
tänker på, när han förklarar, att absoluta
sanningar finnas icke, men väl den
genomsnittssanning, som bildar tidens
normalförnuft.
Den människa, som är över eller under
normalgenomsnittet, anses för att vara »inte riktigt
klok». Galilei var sålunda inte riktigt klok, när
lian i motsats till den allmänna opinionen på sin
lid antog, att jorden gick rundt omkring solen.
Varje genomsnittsmänniska skall, när han hör en
ny tanke uttalas, ett ögonblick stå villrådig, om
det är han eller tänkaren som är förryckt.
Vanligtvis antager han, att den andre är galen, ty en
individ, som icke själv tänker, har just därför en
stark tro på sig själv. Det är därför mycket lätt
att bli ansedd som galen. Allt, som avviker från
det normala, är förryckt för de mindre bildade .. .
Nyare franska författare upptogo för några år sedan
bland symtomen på galenskap grubbleriet över ett
perpetuum mobile och världsspråket. Icke dess
mindre finns i Berlin ett perpetuum mobile i form
av ett ur, som är inmurat i en vägg och drar upp
sig självt genom temperaturväxlingen mellan dag
och natt etc. Och VolapUk har redan vunnit så
mycket insteg, att man sjunger på världsspråket
vid Münchenkonserterna. och vid universitetet i
Wien doceras det av professorer. Det är därför
farligt att utan vidare kalla något för galenskap,
isynnerhet i vår tid, då allting går så fort, att vad
man i går ansåg för en utopi i dag har blivit en
banalitet.
Här syftar nog Strindberg inte enbart
på sina vetenskapliga rön och upptäckter,
vilka för honom blevo sanningar, men
av andra, t. ex. av Lidforss, betraktades
som sjukdomsfenomen, utan även på sitt
övriga världsförbättrarbråk. Han var en
dilettant i nästan alla både mänskliga och
gudomliga ting, som målare, kemist, filolog,
kulturhistoriker, musiker, socialreformator,
politiker, profan och religiös filosof. Men
han var det på grund av sin hos alla stora
nydanare oemotståndligt flammande
reformationsiver, som han själv tog för
sanningskärlek. Schleich härleder detta hans med
Luther gemensamma rättfärdighetskrav från
hans tidigare, som han själv fattar dem
sorgliga barndoms- och ungdomsintryck.
Härav den sjukliga misstänksamhet, som
gör honom till en kronisk felfinnare, och
hans ur bitterheten över vad han i
inbillningen oftare än i verkligheten tror vara
orätt, tror vara väld och väld, flytande
protestantism.
Schleich hänvisar oss riktigt till hans
Lutherdrama som det verk, i vars scener
och karaktärer han skildrar protestanten
och reformatorn. Det skänker oss »djupa
inblickar i hans egen utveckling». Och
varför icke? Redan som yngling sysslar
han med protestanten och reformatorn Olaus
Petri, hjälten i hans ungdomstragedi, hans
egen spegelbild. Som man ikläder han sig
Luthers gestalt, och 1903 skriver han i
brev till Emil Schering: »Lutherdramat är
min älskling, även därför att jag upplevat
det. Där finns skönhet, kraft, frimodighet
och en tro, som försätter berg. Med Luther
har jag återfunnit mig själv och min
kallelse.»
V.
Carl Ludvig Schleichs Erinnerungen an
Strindberg kretsa icke uteslutande kring
naturforskaren. De teckna även — i korta
drag — »Strindberg der Freund» och
»Strindbergs Frauenerlebnis». De ge oss
Strindberg i hans Berlinkrets och under
hans sista Stockholmsår.
I motsats till Adolph Paul,
Przybys-zewski, Ola Hansson m. fl. tyckes han nöjd
med vännen, kanske beroende på att Schleich,
den tio år yngre Wagner, intog en städse
beundrande respektfull hållning inför Faust.
Helt annorlunda var det med skeptikern
Lidforss. Ty, som Paul skriver, »i
vetenskapliga frågor tålde Strindberg intet skämt.
Där var hans mest sårbara ställe». För
Schleich är det år, han tillbragt med
mästaren, högst märkligt och minnesvärdt.
Strindbergs sällsporda originalitet kastade nya
blixtljus över tingen, människorna,
spörsmålen och befruktade vännens intelligens.
Och dock föreföll han snarare enkel än
djup, i saknad av sprudlande snille, icke
ciselerande tankarna, men som en tålmodig
Smed hamrande ut sina argument med
hammarslag. Under samtalen kände man på
sig, att det endast var antydningar han
gav, korta inblickar i en vulkan, som aldrig
vilar men i ständiga förvandlingsprocess^
glöder och arbetar, skaffande sig nya ut-
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
