Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM
lopp. Man tyckte sig förnimma, att han
egentligen var ensam även i det livligaste
samtal.
Med sin böjelse för mystik såg han i
kvinnan personifikationen av den demoniska,
oemotståndligt lockande jorddottern, vars
förföriska konster och smekningar bakslugt
förinta mannen. Hon är ett lockbete, ett
naturens omedvetna redskap, och kärleken
blir naturens gyckelspel, »die Maskerade
eines Urhasses, einer gegenseitigen
Vernich-tung», en kamp på liv och död, som
naturen grymt brukar för sina oss obekanta
syften. Människorna falla i snaran, och
måste falla, trots sina varnande exempel.
De äro medel för högre, överindividuella
ändamål — en åsikt som erinrar om
Schopenhauer och i kvinnan blott ser släktet.
Schleich anmärker, att driften för
släktets bevarande även innesluter
moderskärleken. Strindberg svarar, att barnamord
äro de vanligaste brotten. Schleich
invänder: »Ja, men av nöd och skam som
drivfjädrar.» Och han tystas ned av repliken:
Alltså »bli nöd och skam ett starkare
motiv än den berömda modersinstinkten, vars
närmaste mål dock är släktets bevarande.»
Denna Strindbergs av mystik och en
krass »Sexualmechanismus» sammanfogade
åsikt härleder vännen ur hans stränga etiska
begrepp. Han ville straffa kvinnan för hennes
falskhet, låghet och lögnaktighet, för de
kval hon åsamkat mannen och de
förbrytelser som hon begått. Men när han
brukar gisslet och svärdet är det mindre
som en allas hämnare än som den, vars
privata lidanden gjort honom hänsynslöst
hämndgirig. Och hans »ethos» krymper i
verkligheten till rent personliga
vedergällningskrav, så att kvinnoförföljelsen blir en
hämndeakt. Icke utan skäl söker Paul roten
till hans kvinnohat i lusten och behovet att
värja sig för det kvinnliga draget i hans
natur.
Schleich ursäktar honom därmed, att
svärdet och gisslet icke användas för att
döda plågoanden, utan för att återställa
kvinnans naturliga kyskhet och värdighet
— en metamorfos, som Strindberg anser
henne dä först mäktig, när hon
erkänner mannens överlägsenhet och
underordnar sig hans principer. Schleich
märker ej motsägelsen mellan denna tro pä
kvinnans höghet och Strindbergs
uppfattning av henne som ett oförbätterligt natur-
AUGUST STRINDBERG
väsen med onda, demoniska instinkter,
omöjliga att utrota.
Välvilligt leende berör Schleich den
obeveklige kvinnohatarens erotiska komedier i
Berlin, särskilt historien med hans tredje
förlovning, då han en kort tid var lyrisk.
Schleich tycker, att han är löjlig. »En
Strindberg i vitt, med halmhatt, en smäcker
spatserkäpp och blomma i knapphålet,
dansande fram över Unter den Linden, var
obetalbar.» Den mera kritiske Adolf Paul
finner det ej vidare angenämt att åse
Strindbergs excesser. Han rasar ut i ungdomligt
övermod. »Inom loppet av ett halvt år
upplevde han inte mindre än fem romaner.
Och slutet på visan blev, att han
infångades i det heliga äktenskapet igen!» Men
så hade han svåra frestelser.
De unga damerna gjorde det inte lätt för
honom. De intresserade sig naturligtvis högeligen för
»kvinnohataren» och uppfattade hans »hat» endast
som ett nytt och raffinerat knep att göra sig
intressant med. De togo alltså emot honom meel
öppna armar, var de kunde komina åt! Och det
gällde inte bara den berömde diktaren:
Paul förtäljer en hel del både drastiska
och roande episoder från den erotiska
vädjo-banan. De utspelades i vinstugan vid Neue
Wilhelmstrasse och Unter den Linden, över
vars dörr tre uppstoppade svarta vinsäckar
hängde i rostiga kedjor. Här, i Zinn
sc/izvar-zen Ferkel, åt man hummer och ostron eller
inmundigade sina niohundra olika
snapssorter, börjande med svensk punsch och
slutande med japanskt risbränpvin.
Trevnaden i de två små rummen till höger och
vänster om buffet’n ökades av värdens
Julius Tiirkes unga och vackra fru, en smärt,
älskvärd blondin.
Kotteriet i Zum schwarzen Ferkel
utgjordes av Strindberg och hans umgänge,
Schleich, Evers, Dehmel, Hartleben, Paul,
Ola Hansson, Lidforss, Przybyszewski, Munch,
Krogh, Hamsum, Heiberg, Drachmann m. fl.
Interiörerna från samkvämen bli hos Paul
skäligen banala. Hans vanvördiga uttryck
»egenkära genisnobbar» är träffande.
Snillet koncentrerar sig på småaktiga tvister
och trätor eller föga uppbyggliga
kärleksintriger. Schleich har en annan uppfattning.
Ferkeln blir i hans ögon »ett diktarhem,
särdeles originellt och med klassisk prägel».
Man sjöng och disputerade, anställande
litterära autodaféer. Strindberg föredrog sin
älsklingsballad:
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
