Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL ROSENIUS
fysiologi, men Strindberg fann att där
fanns mera än botanik i Bengt Lidforss.
Och när de senare kommo samman i
Lund, var det två i mångt och mycket
jämbördiga, som inte längre togo
varandra alltför allvarsamt.
Under allt detta arbetade Bengt —
arbetade på en »framtid». När jag ser
på denna hans gång mot framtiden, så
är den mig som en sakta uppväxande
storm, som en upplevande kamp, vilken
skulle bli allt mera allvarsam och
våldsam. Ingen av de människor, vilkas
öden jag bevittnat, drogs in i brottning
med livets makter som han. Hemskt,
avskräckande tedde det sig även för dem
som kände och trodde sig förstå honom.
För mig skall det alltid stå som ett
ödes-buret, förtärande spel, en tragisk strid
mellan hjärtats begär, stundom blivna
desperata, förfallna, och det kalla
förståndet, som ständigt höll öppet för
honom ett i marmor format tempel, där
han ville och kunde skapa något som i
allt eländet och all tomheten skulle stånda
som hans goda, starka verk.
När jag ser på denna hans gång mot
framtiden, så ser jag för mig en
glidande flod. Ännu rör den sig oändligt
stilla, där är så bredt mellan stränderna,
och så orörd synes vattnets spegel, allt
medan solen strålar och himlen står hög
och blå, så att vi glömma att den
glider fram mot stupet. Där nere brusar
det och vältes kring, och en man, som
Gud givit stora krafter, lever alltjämt
med i det rasande älvloppet, tills han
står på strandklippan, ohjälpligt slagen,
men upprätt och rak.
Ännu är där endast den stilla floden
— kanske med en luftning bortifrån
äventyret. Från de dagarna är det två
klara minnen jag har av Bengt Lidforss.
Klart och med sikt liksom djupt i ett
vatten, också det första, fastän det står
ur skymningskvällar under lindalléer i
Lund. Vilken vänlig, allt försonande
fred som andas när sommarens nätter
komma över den gamla, ungdomens stad.
Bengt Lidforss meddelade mig — jag
vill använda just det ordet, ty ingen
kunde dela ut, som han, av det myckna
han höstade in i sitt huvud — av det
han läst och gick och tänkte över. Han
läste allt. Och nu i den lilla stadens
mörknande utkant, när dunklet gled in
från de vida slätterna därutanför och det
stora fria utomkring blev något ännu
mera aningsfullt oändligt, nu talte Bengt
om »jenseits von Gut und Bose». Det
lät så underligt, redan denna rubrik. Var
det »den onde» som var ute och
missionerade, eller var det den allra störste
Guden själv som nu någon hade funnit
bortom människornas små föreställningar?
Eller vär det bara en grubblarehjärna
som brann bort i mörkret, ett
storhetskänslans blodröda vulkanutbrott i natten,
en revoltens poesi, ett gnistrande och
sprakande skådespel i den grå
vanelevnaden omkring oss? Bengt talade om
det så stilla, som allt omkring oss var
stilla, men så starkt och djupt i tonen
som nattdunklet hade outtömlig rymd.
Det var luft över höga berg. Det var
sus av örnvingar högt över människornas
hänsyn. Det var en frestande dröm om
befrielse från det att vara människa bland
människorna. Det hade varit en
skakning av dygdebegreppen, när man vände
ryggen åt Zarathustras kalla höjder och
lät sitt hjerta värmas för de olyckliga.
Övermänniskotanken fick för Bengt
Lidforss aldrig praktisk betydelse, eller
knot den sig, och då på ett mera
burleskt eller självironiskt sätt, vid något
tillstånd av alkoholförgiftning. En för
den blivande socialpolitikern vida mera
varslande betydelse hade då det andra
av de båda minnena. Det lyser mot
mig från en majdag i Bökebergs skog.
Det var berusning och frigjordhet, av
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
