Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL ROSENIUS
Det var, när detta var genomlevat, som
jag kom tillsammans med Bengt Lidforss
år 1895. Han mötte mig pä mitt
hotellrum i Berlin. Vi hade skilts en gång
som kamrater och medbrottslingar i det
stora äventyr som rabulismen var. Jag
satte upp emot honom den muntra
galg-humorn från de dagarna. Jo, han kunde
skratta och gnugga händerna som förr
— inte riktigt, litet fruset, men det var
ändå Bengt, tyckte jag, studenten,
pojken. Men hur såg du inte ut, käre
Bengt — vilken krage, vilka benkläder!
Det måste, det medgav till och med
Bengt, bli en omdaning. Han fick krage
och manschetter, och han var inne och
köpte benkläder för fem mark. De voro
för långa för honom vid hemkomsten,
men han klippte av dem en handsbredd,
och tänkte inte vidare på saken.
Han visste sä väl var han skulle få
just de fem-marksbyxorna — det fanns
inte någon av världsstadens livsyttringar
som han inte i grund analyserat.
Militarismen, fattigeländet, författarevärlden,
lärdomslivet, folkets liv och
utsvävningarna — allt hade hans skarpa öga och
tanke samlat i ett överväldigande vetande.
Han sökte skaffa mig kännedom om
en hel del därav, och nog såg jag
Berlin från konstmuseer och
guldkro-gar ända ned till förbrytarehålorna. En
underbar öppenhet för allt. Om
någonsin kunde man om honom säga att
intet mänskligt var honom främmande.
Vi sågo också landsbygden utomkring.
Det var mycket snö den senvintern. Vi
hade kommit ut till Müggelsee och vi
drevo, mer för vandrandets skull, vidare,
plumsande i den höga snön, medan vi
talade om allt i världen. Bengt hade ju
också gjort erfarenheter om »vännerna».
Men alltid var det denna sinneslugna
syn, »von oben», på den inre
nödvändigheten och tingens ordning. »För fan»,
»för helvete» — jag vet ingen som
brukade svordomar så älskvärdt, så litet
störande som Bengt — ingen bitterhet
mot detta, lika litet som mot hans egna
självförvållade öden. Han förblev alltid
karl, Bengt Lidforss, även om den gamla
galghumorn ibland hade förhinder. Och
skymningen föll smygande på, medan vi
gingo i den friska vindens och
vandringslivets rus, och vi visste tillsist ej längre
var vi befunno oss. Vi voro långt ute
bland skogarna i den djupa snön, och
Bengts avklippta, trasiga byxor voro
vattendränkta långt uppåt benen. Men
livet förde en ju alltid fram, det var
bara att gå på. Detta var ej sämre än
mycket annat. Det var nedmörkt när
vi av en händelse stötte på en järnväg
och kunde leta oss fram till en station.
När vi fördes tillbaka till den stora
staden, låg Bengt som ett vått bylte och
sov på träbänken. Han låg hopkrupen
som en hund som varit med om allt.
Det var »sult» och »savn». Han var
fullkomligt »slut». Men han reste sig
på nytt, som en hund kan det.
Vi skildes åter, och Bengt slogs
vidare. Han föll och reste sig, föll ned
och var som söndergången, inen stod
upprätt igen med överflödande kraft. Denna
spinkiga, av alla hemsökelser härjade
lilla kroppshydda var förunderligt stark.
Och framförallt var själen stark. Han
tog upp botaniken på nytt, som om
ingenting händt, eller var med i fulla,
djupa människolivet. Lade in sig på någon
vattenkuranstalt, när nerverna voro
förstörda, men själen brann alltjämt. Han
skrev till tidningar, om allt. Vetandet,
i vad ämne det var, var imponerande,
greppet konstnärligt, sammanhållningen
aldrig svikande, stilen fast och jämn,
aldrig slappad, alltid kraftigt flödande
som ur en outtömlig källa. På denna
ingeniets vigör beto inga öden. Allvaret
och humorn gingo hand i hand högt
över dem, som dansande på skyar.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
