Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyhebreisk lyrik. Några inledningsord av M. Ehrenpreis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYHEBREISK LYRIK
NÅGRA INLEDNINGSORD AV M. EHRENPREIS
UTVALDA DIKTER,
i / \som här nedan följa, tillhöra
V^ / / den nutida hebreiska poesien,
y som alltsedan Moses
Men-delssohns upplysningsarbete (1729 —
1786) upplevt sin pånyttfödelse. Denna
poesi har en helt egen fysionomi: den är
modern och gammalorientalisk på samma
gång. Den bär alltigenom vår tids
prägel, ty det tjugonde århundradets
människor tala genom den. Men samtidigt
är denna poesi även till sitt innehåll och
icke blott språkligt djupt förankrad i det
gammaltestamentliga, och svunna tiders
ande lever i den.
Den nyhebreiska lyriken blickar
tillbaka på ett nästan fyratusenårigt
förflutet, och dess vagga stod vid Jordans
stränder. Dess utgångspunkter voro det
gamla testamentets äldsta diktalster:
Deborasången, Moses’ havssång, den
profetiska lyriken, Job och Höga visan.
Alltsedan dess har denna diktkonsts källa
aldrig sinat. I alla tider och länder
hava djupa judiska andar besjungit
Israels smärtor och förhoppningar på sina
fäders helgade språk: alltifrån Debora,
profeterna och psalmisterna, intill
skaparna av den hebreiska poesiens
guldålder i Spanien — Ibn-Gabirol, Moses
Ibn-Esra och Jehuda ha-Levy —, och
till våra dagars storstilade hebreiska
sångare Tschernikowski, Bialik och
Schnëur — den nya lyrikens mognaste
och konstnärligt högst stående
förkunnare.
Denna poesi ledsagade det vandrande
Israel genom alla länder, kom i beröring
med nästan alla kulturer och
litteraturformer, fick befruktande inflytelser utav
alla civilisationsyttringar och tankesystem
och befruktades framför allt av de
skiftesrika upplevelser, judendomen genomgått
under årtusendena: jublade med den i
dess glädje, stönade med den i dess
förtvivlan, följde den på dess underbara
vägar i djupen och i höjderna. Så har
den nyhebreiska lyriken blivit något
enastående och egenartat, en blandning av
gammalt och nytt, i vilken
gammaltestamentlig plasticitet och orientens glödande
färgrikedom å ena sidan, med vår tids
bleka skepticism, fina själsanalys och vida
tankehorisonter å den andra,
sammansmälta till ett oförlikneligt helt — en
generationernas symfoni av universala
dimensioner. Denna universalitet, denna
oerhörda rikedom av yttre inflytelser och
inre upplevelser och samtidigt denna
djupa tragik, som kännetecknar
judendomens vandring genom världshistorien,
denna än upphöjande än nedtryckande
men alltid glödande längtan efter något,
som aldrig kommer, — allt detta
förlänar denna poesi dess egendomliga
exotiska doft och elementära kraft och
anvisar den en särskild plats inom
världslitteraturen.
Det sammanhänger med judendomens
inre struktur, att den hebreiska
diktkonsten, bortsett från det gamla
testamentets episka delar, nästan uteslutande
ägnade sig åt lyriken. Den episka
poesien förutsätter en större inre jämvikt
och en mera koncentrerad ro, än
judarnas upplevelser kunnat giva dem.
Liksom å andra sidan detta inåtvända,
passiva liv, fattigt på händelser och aktiva
upplevelser, knappt kunde giva näring
åt någon anmärkningsvärd dramatisk
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
