Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyhebreisk lyrik. Några inledningsord av M. Ehrenpreis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. EHRENPREIS
litteratur. Lyriken blev därför det mest
adekvata uttrycket för det förinnerligade
själsliv, som alltid utmärkt judendomen,
livet i religionen, livet i tankar, livet i
längtan och förhoppning: för detta folk,
som av mer än ett skäl flydde
verkligheten, sökande tillflykt bakom själens
ogenomträngliga murar. Det
sammanhänger också med judendomens hela inre
struktur, att denna lyrik alltifrån början
egentligen icke var individuell, utan
övervägande kollektiv, samhällelig lyrik. Den
enskildes liv var så nära förknippat med
hela samhällets öden, att all inre
längtan till slut utmynnade i hela samhällets
önskningar och förhoppningar. Denna
böjelse för det allmänna framträder
redan i psalmerna, där det »bedjande jag»
nästan alltid förbinder sin egen sorg och
strävan med hela Israels, och detta drag
karakteriserar hela den hebreiska lyriken.
Ur en sådan arvedel och sådana
grunddrag sammansätter sig den
ny-hebreiska lyriken, vilken liksom hela den
nyhebreiska litteraturen har sitt
huvudsäte i Ryssland. Efter århundraden av
medeltida förmörkelse, av
religiöst-mys-tiska extaser och ensidig talmudisk
kultur, föddes i den östjudiska ghetton denna
nya diktkonst ur smärta och längtan, ur
förtryck och uppresning, ur själskamp
och fördjupning. En ny människosjäl
talar ur dessa dikter, en som befriat sig
från inre och yttre bojor och höjt sig
till andlig suveränitet, en själ, som på
nytt funnit sambandet med sitt ursprung
och därför uppnått en ny känsla av
värdighet och adel, en själ, som förenar i sig
svunna tiders oförminskade rikedomar
med våra dagars nyupptäckta andliga
och själsliga värden. Längtan efter det
nya talar ur dessa dikter och samtidigt
en djup kärlek till det gamla; en
kos-^misk, allmänsklig känsla talar ur dem
och samtidigt något oförfalskat judiskt,
en oövervinnelig trohet mot det förflutna,
mot det heliga band, som en oavbruten
utveckling knutit mellan de levande och
de svunna släktena.
Denna nya lyriks inre beskaffenhet
motsvarar östjudendomens nutida
utveckling. Den hebreiska lyriken har
genomgått flera förvandlingar, sammanhängande
med Israels skiftande öden: den var
präglad av det absolutas monumentala patos
hos profeterna, den var religiös i
psalmerna, mystisk-nationell —- hos Jehuda
ha-Levy, liturgisk — hos Kalir, och den har
i sitt sista skede, från Juda L. Gordon
till Schnëur, blivit alltigenom världslig
och europeisk. Tillsamman ’med andra
förtryckta folk, som släpade medeltiden
med sig som en outhärdlig börda,
vaknade även östjudendomen till nytt liv.
Ghettons murar sprängdes, ljus och luft
strömmade in i den dystra judegatan,
där generationer försmäktat under
förmörkelse inifrån och förtryck utifrån.
Själarna vaknade igen till mottaglighet,
till aktivitet; man lärde sig på nytt att höra
och se, att vända blicken från himlen även
till jorden, att leva livet i stället för att blott
meditera om livet. Den judiska individen
vaknade igen, i vilken — likt
konvergerande strålar — två grundkänslor skuro
varandra: judekänslan och världskänslan.
Judesmärtan växte sig ut till
världssmärtan, och universalismens ande, som
uppfyllde profeterna, vaknade till nytt
liv. Efter långa vandringar har man
hunnit tillbaka till utgångspunkten, till
bibeln — till bibelns världskänsla och
själsintensitet.
At detta själens vaknande, åt denna
nya syntes, åt detta återvändande till
Israels andliga ursprung giver den
nyhebreiska lyriken ett mäktigt och
oförgängligt uttryck.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
