Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyhebreisk lyrik. Av M. Ehrenpreis och Ragnar Josephson - S. Schnëur - När vinet blommade (1911)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYHEBREISK LYRIK
med stålet han kyler sin tinning.
Så mumlar hans vissna och dräglande läpp,
likt avlövat träd under regnet:
»Ja, älska ni, älska! Må klasen bli röd,
och dignande hänga på grenen —
då närmar sig skördarn, och klasen han skär
och utkramar saften på marken.
Från jorden den sugande hämtat sin kraft,
och jorden får saften tillbaka.
Så gläns då min kniv, och lek då din lek,
hur älskar ej skördarn sin vinstock!
Den omogna klasen, den skadar han ej,
den lämnar han daggen och solen,
men mognade klasen, av druvorna röd,
den skär han, och, jublande, krossar––»
En högsommarafton. I väster en glöd
som vin och som blod och som purpur.
Då blandades lockar av mörker och guld,
som skugga och solljus mot kvällen,
och kärleken glödde som västerns moln,
när skymningen brottas med dagen.
Som ormar sig ringlade armar och ben
och kuddarna viskade heta.
Då mognade klasen, och röd var dess saft,
den dignande hängde vid grenen,
och vinstocken böjde sig över sin frukt —
en mor över diande barnet.
Hon viskade: Aktsam, vår kärleks frukt
jag känner re’n under mitt hjärta,
den mognar alltmer, den smärtar mig djupt,
jag känner det skönt och dock ängsligt,
som rosen, när trädgår’n med ens bliver mörk,
sig ängslar att stormen skall komma.
Han bleknar och viskar: Ja, kära — vårt barn —
dess bild ser jag redan framför mig,
med klarblåa ögon, med ramsvart hår,
en kyss mellan natten och dagen.
Dess blick är så djup som himmelens blå
i en skog mellan mörknande grenar.
Dess själ skall varda som aftonen är —
mörkt sluten, med ljusfyllda vidder.
En solnedgångs vemod skall bo i dess bröst
och en stigande sols förhoppning.
Som västermolnen är läpparnas glöd,
men hyn bär morgonens blekhet.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
