Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Emil Sjögren in memoriam. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURE RANGSTRÖM
Fot, F.’ Fischer, Helsingör.
EMIL SJÖGREN. 1885.
tro och så många övertygelser ha
brustit, för att måhända aldrig åter fogas
samman, är det en vederkvickelse i att
blicka åter på de dagar, då allt var tro
och övertygelse, allt var hopp och alla
ungdomshoppets tinnar och fästen voro
ointagliga. Det låter som en saga, men
det fanns en gång tider, då optimism och
ljus och ädel livstro icke endast voro
döda ord. Allt var naturligtvis icke
rent och slaggfritt, och tvivlets dämon
stack väl understundom upp sitt huvud,
men det naturligt behagfyllda och
ideella skimret över detta ljusets skede är
ett godt, som vi gärna, åtminstone för
minnet, vilja rädda över till våra svarta
dagar. Hos Emil Sjögren gavs något
av det vackraste i denna på en gång
romantiskt svunna och romantiskt
levande tid i en sällsynt omedelbar och
mogen förening. Hans romantik fann
ej sin näring i ett trånsjukt fjärran utan
i det sjudande nuet. Han var aktuell
— i sin tid —, var aldrig problematisk,
utan helt och fullt en njutande, lidande,
levande människa, och bottnade än hans
konst i en värld, som nu är grusad och
borta, äger den likväl sitt eget person-
liga liv, som det för oss har en särskild
lockelse att följa.
Det har sagts, att Emil Sjögren
skulle företräda den svenska tonkonstens
80-tal. Uttrycket är vilseledande, om man
därmed, såsom skett, åsyftar någon
musikalisk parallellrörelse till de litterära och i
övrigt konstnärliga strömningarna under
föregående århundrades näst sista
decennium. Vårt litterära 80-tal, med dess
klang av strid för problem och
verklighet i konsten, med dess förkättrade brist
på »livsglädje» och dess oromantiska
sanningskrav, har näppeligen förrän med
detta århundrade funnit någon
motsvarighet i svensk musik. Emil Sjögrens
musikaliska 80-tal är så helt annorlunda
beskaffat. Han var själv en direkt och
levande personlighet i sin alstring, och
han hade mod att rikta sin konst med
nya och djärva uttryck för en kraftig
självkänsla, men det kan dock icke
förbises, att denna konst ännu i grund och
botten är romantisk och nästan
uteslutande begränsas av den onaturalistiska
idyllens råmärken. Var finna vi där
t. ex. några »problem under debatt»,
var någon agiterande realism, och var
är den stora »livssmärtan»? Nej, icke
är det hos Emil Sjögren, ur vars
musikaliska väsen nästan genomgående en
fri och obekymrad livsnjutning talar, en
naivt okonstlad livsglädje, tagande sig
uttryck i fyndig humor och fylligt
sentiment, med ett ord: i ett öppet ja till
alla livets värden, och där endast
stundom ett brusande frän djupen av okända
strömmar, som i vissa
Drachmann-sån-ger, varslar om att han själv ej gick
helt fri från tvivel, om än de aldrig
besegrade honom. Ett av Emil Sjögrens
starkaste pianoverk bär titeln »Erotikon»
— en titel som till fullo hade kunnat
skrivas över allt han diktat —, och den
kärlekstro, han här biktar — det är
kärleken som ideal och livsförnyare, utan
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
