Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Emil Sjögren in memoriam. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL SJÖGREN
originalet och en god översättning finna
plats.
Med Drachmann och Jacobsen som
poetiska ledsagare nådde Emil Sjögren
sitt högsta som sångkomponist — hos
Drachmann fann han den rika
mänskligheten, det var icke blott trubaduren
och »den farende Svend», som lockade
honom — hos Jacobsen den djupa,
glödande lyriska intensiteten. Men vad har
han för övrigt icke skapat och
framtrollat inom denna för vår tonkonst så
betydelsefulla del av sin alstring? Ett
skimrande pärlband av friskt tjusande
stämningar; från den helgade högtidligheten
i Byronromansen I dödens tysta
tempelgårdar, frän den glittrande vårfriskheten
i de första Björnsonsångerna (Det første
Møde bl. a.), över den sprudlande heta,
om än något germaniserat sydländska
livfullheten i de spanska sångerna, den
milda värmen i Thomas
Moore-stäm-ningarna och den dämpat nordiska
aftonglansen i tonsättningarna till Ernst von
der Reckes dikter (Alt vandrer Maanen)
ända fram till den käckt burschikosa
Dryckesvisan, den rustikt humoristiska
Min hustru (Burns) och de ömsinta
barnsångerna, med Ro, ro ögonsten som det
vackraste smycket, fortsättande helt ut
i de små, små visorna för smått folk,
som gjort hans klang om än kanske icke
hans namn älskat av även de allra
minsta i vårt sångälskande land. Skulle
man till detta överflöd ännu vilja lägga
en sång eller par, fölle kanske valet på
de tvenne romantiska tyska sångerna,
den av ädel känsla mättade Weil auf
mir du dunkles Auge och den av en
sällsam, knoppande, spirande längtan
genom-bävade Das macht es hat die Nachtigall.
En trogen Sjögrens-älskare skulle kanske
till slut ändock icke glömma den vackert
burna romansen I de sidste Øieblikke.
Och i allt detta ingen dramatik? Nej,
Emil Sjögren var icke dramatiker. Hans
EMIL SJÖGREN OCH FRU BERTHA
SJÖGREN, F. DAHLMAN. Paris içio.
lyriska ådra med dess rikt strömmande
temperament utlöste sig visserligen
dramatiskt i ett och annat tonfall, men
omfattade aldrig en hel dramatisk stämning.
Hans från den psykologiska motiveringen
avlägsna musikaliska naturell medverkade
naturligen härtill. Det enda tillfälle då Emil
Sjögren frestade sin talang inom detta
gebit — i ett brottstycke ur en opera
»Gallionsbilden», med text av Jane
Gernandt-Claine — stannade det hela vid det
lyriska försöket. Och dock gives det i
hans sällan hörda ballad Der Gräfin
Fluch, trots ett Söderman-liknande grepp
på ämnet, även personligt betydelsefulla
antydningar om dramatisk
gestaltningskraft.
Och sådana hans sånger äro, sådan
är hans instrumentalmusik. Hans
pianostycken, t. o. m. hans violinsonater, de
äro förklädda sånger, skulle man kunna
säga. Emil Sjögren är visserligen en i
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
