Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Boken om Oscar Levertin. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKEN OM OSCAR LEVERTIN
fall också personligt tillräckligt kongenial
och även tillräckligt olika för att kunna
teckna föremålet. Samma vördnad för
livet och för sanningen, en viss av
1880-talets rörelser färgad, hos Levertin icke
utslocknad, eller om man hellre vill,
övervunnen radikalism, samma starka känsla av
tacksamhet för vad fransk konst och fransk
kultur givit världen, och ej minst oss i
Norden, finnes hos bägge. Å den andra
siflan är Söderhjelm filolog, Levertin
diktare. Resultatet har blifvit en av de mest
intresseväckande böcker som på senare
tider utkommit. Kanske är jag något
orättvis till förmån för arbetet genom att
i nära två decennier ha fått vara
tillsammans med den skildrade. Utom
honom vet jag bara en »stor man», och
Levertin eljes alldeles olika, som ej blivit
något mindre på närmare bekantskap.
Kanske blir man också mera gripen av
boken, då man ser under historiens
synvinkel skildrade förhållanden, i vilka man
själv deltagit och som man nu med ett
visst vemod märker definitivt inrangerade
bland förflutna perioder.
Både professor Levertin och professor
Söderhjelm tillhöra den nu ej alltför
talrika men ytterligt välbehövliga sort, som
kallas europé. Brandes är ett lysande
exempel på arten, som emellertid ej bör
göra Europa något vidare oroligt för
överbefolkning från det hållet. Jag vågar
påstå, att alla dessa tre äro väl rotade i det
egna landets kultur, om de också ha litet
mindre med av de nationella fördomarna
än de andra. Det är emellertid svårt att
tillräckligt uppskatta deras enorma insats i
de respektive ländernas nationella kultur.
»Ett är talandet med tungor» —
diktande. »Ett är tungomåls uttydande» —
kritik. Profeter och apostlar behövas i
våra dagar, men också uttolkare och
kyrkofäder, vilka som Krysostomos-Guldmun
kunna säga dyrbara ting om de heliga
sanningar, som förut förkunnats.
Det viktigaste är här som alltid i
vilken anda kritikern närmar sig den storhet
han skall bedöma. Är det frågan om ett
geni, så fordras nästan »the reverential
attitude». En pedagogical attitude, ett
lärorikt pekfinger av någon magister docens,
gör ej sällan även de djupaste och
lärdaste utredningar onjutbara för de troende.
Metod och kritiskt avvägande måste ju i
alla fall finnas i en biografi, även en viss
fullständighet. Man behöver för det ej
allvarligt vara behäftad av det som i
England kallas lues boswelliana, efter Samuel
Johnsons pedantiske men även
entusiastiske biograf. Då en Heinebeundrare läser
en kritik över »Du bist wie eine Blume»,
i vilken å ena sidan vissa förtjänster men
å den andra sidan också felen framhållas,
blir han emellertid nedstämd. Professor
Söderhjelm har, förefaller det mig, i de
allra flesta fall funnit den rätta tonen.
Många ha anmärkt på den alltför utförliga
barndoms- och ungdomsskildringen. I min
tro har den samvetsgranne författaren rätt
i att det är en fördel, att »de drag, ur
vilka bilden av föremålet skall
sammansättas, bliva så fullständiga som möjligt».
Här är man nu också tacksam för att det
intima familjelivet får sin skildring, och att
åtminstone några porträtt intagits. Hur
förtjusande är ej särskilt ungdomsporträttet
av hans moder, fru Sophie Levertin. För
min del saknar jag i beskrivningen på
denna i innerlig äktjudisk släktkänsla
förenade familj något om systern Anna, vid
vilken Oscar Levertin var mycket varmt
fästad.
Det är särskilt värdefullt att få följa
skaldesvanen nästan ab ovo, ty »barnet är
mannens fader». Och det är ett briljant
uppslag av författaren att börja den
kritiska delen II med en rad ur Oscar
Lever-tins barndomsdikt:
»En röd karbunkel lyste på hans högra hand»,
där Levertin med barnslig intuition grep
efter den rödglänsande och pompösa
ädelsten, som framkallat så mycket gyckel
över romantisk »karbunkelpoesi». Och
man är tacksam för att få höra om hur
den lille Oscar som barn berättar sagor för
tjänstefolket och säger om sitt sagoslott:
»Vi ska ha guld på dörrarna, Lotta!»
Också gymnasisttiden med dess dikter och
brev, i vilka det litterära och det
barnsliga på ett både lustigt och rörande sätt
blandas, får sin grundliga behandling.
Söderhjelm har, trots myllret av
detaljer och fakta, den verklige
vetenskapsmannens förmåga att fasthålla
väsentligheterna. Oscar Levertins ädelhet, jag vet
intet mera sägande ord för att uttrycka
något, som var hans innersta personlighet,
hans vördnad för de största livsvärdena,
22 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
