Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Boken om Oscar Levertin. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
arbete, sanning, rättvisa och kärlek, lyser
fram i hela boken. Det skall till ej så
litet av dessa fyra väsentligheter också hos
biografiförfattaren för att det skall bli en
värdefull bok, om också å andra sidan,
får man kanske säga, själva den
konstnärliga kompositionen av stoffet som helhet
ej står lika högt som det nästan överrika
innehållet. Det kritiska avvägandet i varje
särskilt fall är gjort av en man, som är
van att bestämma och klassificera diktens
blommor och fjärilar med så lätt hand, att
de första ej vissna och de senare ej
förlora mer än det minsta möjliga av sina
vingars stoft.
Det är svårt för de alldeles
utomstående att föreställa sig vilket intensivt
inträngande i föremålet och vilket ihärdigt
arbete som erfordras för att kunna så
mycket som det går för andra klarlägga
den mikrokosm, som kallas ett geni.
Med något av den försiktighet, varmed
en förståndig man handskas med ett stort
getingbo, eller om man hellre vill med den
varsamma urbanitet, med vilken en
främmande deltager i samtalet mellan de i
ömtåliga ämnen diskuterande i en utländsk
salong, behandlar Söderhjelm de svenska
litterära kontroverser, i vilka Levertin ibland
var kärande, ibland svarande.
Önskvärdt vore, om den lärde finske
professorns bok med sin omfattande,
kritiska och högkompetenta värdesättning av
Oscar Levertin bleVe läst också av de
många framstående svenskar, vilka
lindrigast sagt underskattade Oscar Levertin.
Många sådana leva än. Strindberg med
sitt giftiga hat, Bengt Lidforss med sina
geniala, busiga offensivstötar och ej minst
Carl David af Wirsén med sin sega
partiskhet äro typiska för de hätska
partiut-läggniilgar, för vilka enligt Geijer
opartiskheten blir utsatt. Dessa tre äro borta.
Men det fanns också hos dem något av
den idiosynkrasi, oreflekterad och snart
sagt medfödd och för vilken man är
oansvarig. Och denna idiosynkrasi, denna
nästan fysiska och psykiska motvilja mot
den andliga atmosfär, i vilken Oscar
Levertin levde, tänkte och kände, fanns hos
både på hederlighetens och huvudets
vägnar högt begåvade representanter såväl för
vänstern som för högern här i Sverige. Jag
tror, att både från officiellt och
akademiskt håll och även från de kretsar, som
äro den diametrala motsatsen, har
Levertin blivit, och det under hela sitt liv, om
man möjligen undantager det sista
levnadsåret, bemött med så mycken orättvisa, att
det lyckligtvis hör till sällsyntheterna här
i landet.
Rättvist men också något väl försiktigt
är Söderhjelms kapitel om Levertins
förhållande till Strindberg. Levertin har
blivit rått och ilsket angripen för att han
ej hade den rätta tron, då det gälfde
Strindberg. Att sluka Strindberg hel var
schibboleth för 8o-tals-riktningen, och denna
»kolartro» blev ändå mer fanatiskt
revol-veravtvungen från de radikallitteräras sida
under de kommande decennierna. Levertin
hade, och det är icke någon dålig sak
hos en kritiker, en fullkomlig fasa för den
tanken, att han skulle underkänna ett geni.
I den vägen var han också verklig
romantiker, men det fanns dock något, för vilket
den sällsynt modige, veke och till det yttre
tafatte mannen var ännu mera rädd, och
det var att ej böja sig för sanningen. Han
uppskattade så länge han kunde
Strindbergs synpunkter och kallade honom alltid
ett geni, tillämpande det gamla italienska
ordet om ett dylikt: »helt själ, helt galla,
helt eld», men som den skarpsinnige
biografen Söderhjelm med rätta påpekar om
Levertin och hans syn på Strindberg,
»det fullständigt omedelbara har han
(Levertin) nästan aldrig haft något sinne för»,
och här låg en begränsning i Levertins
Strindbergsbedömande. Man kan dessutom
väl förstå, vad en person som Levertin
skulle ha känt, han vilken, som Böök i
sin ypperliga essay om första delen av
Söderhjelms Levertinbok säger, var utmärkt
för »sin varma, rörande, sällsynt
minnesgoda tacksamhet mot var och en, som
gjort honom godt». Levertin var en person,
i vars hjärta treklangen kärlek, vördnad
och sanning skulle klinga i motsättning
till ett annat hjärta, där hat, förakt och
lögn bildade en upprörande och demonisk
dissonans. Å ena sidan en fast tro på
vetenskapens mödosamma och ödmjuka
sökande efter sanningen, å den andra en
uppfattning, för vilken vetenskapsmännen
bilda ett syndikat för att andligt och
ekonomiskt sko sig på den dumma
allmänhetens bekostnad. Att ersätta Berzelius och
Darwin med ammskrock, det smakade ej
den »lärjunge» i detta ords vackraste me-
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
