Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
Bakom det klingande namn, som står på
titelbladet, döljer sig nämligen ett
fattighus, som bjuder sitt trista hägn åt de mer
eller mindre förkomna existenser, som icke
längre kunna sörja för sig själva.
Försörjningsinrättningen, vars ändamål en
for-domtima lyxens och glädjens boning tjänar
— en yttre symbol för de människoliv den
hyser — befinner sig i en svensk
provinsstad, vars atmosfär Swahn med finhet
fångat i sin skildring. Den svenska
småstaden har mer och mer blivit ett
favoritämne för våra författare; få ha emellertid
med en så uttrycksfull och på samma gång
sparsam färg träffat lokaltonen som Swahn.
Ypperlig är särskilt målningen av torget,
där den blinde gubben i ur och skur står
vid sitt stånd och säljer sina kammar och
skillingstryck. Som gubben vädrar de
olika årstiderna, när de dra in över
staden, på samma sätt förnimmer också
läsaren den säregna doft, varmed de insvepa
småstadens gator och torg. Och vilken
karaktäristisk detalj är icke fönstret med
skvallerspegeln, där den gamla
änkerektor-skan sitter och betraktar de förbigående
hjonen!
Kommendantshusets invånare utgöra en
brokig skara, vars grella masker sticka av
mot varandra och mot de gråa murar, som
gemensamt sluta sig kring dem.
Författaren har lyckats förläna gruppen av
olycksfåglar och mauvais sujets individuell
växling och detta icke blott genom yttre
teckning utan framför allt genom en
framställning av deras själsliga och moraliska
sida. Skildringen består till stor del däri,
att författaren följer dem på den väg, som
omsider fört dem till fattighuset, dit de
tagit med skuggorna av sina forna jag. I
skaran framträda några huvudfigurer: den
blide magistern, som av sina olyckor lärt
sig ödmjukhet och vunnit den filosofiska
visdomen — en soligt stilla gestalt, som
har något rörande vackert över sig midt
i sin förnedring —; som motsats till
honom den missundsamme och ondsinte f. d.
byggmästaren, som olyckan tvärtom gjort
hård; den avsigkomne aktören herr v.
Fenix, som icke kan lämna sina posityrer
och deklamationer ens på fattighuset; en
urspårad adelsman, en blind
marknadshandlare m. fl. Bland kvinnorna tilldra
sig särskilt en gammal fromsint pjoltig
mamsell, oskiljaktigt åtföljd av sin trotjänar-
WALDEMAR SWAHN.
inna, och en arbetaränka, som är virtuos
i tiggarkonsten, uppmärksamheten. Som
en inkarnation av fattighusets hela gråa
anda kan man betrakta det levande spöke,
som heter den tysta Malena, vars tassande
rörelser uttrycka den stumma tragiken i
hennes eget och olyckskamraternas liv.
Berättelsen utmynnar i en trasmaskerad,
som hjonen, iklädda fantastiska dräkter ur
»junkarens» klädeskista, uppföra. Meningen
är, att de med detta upptåg skola
protestera mot den ovärdiga fångenskap, vari
de förmena sig vara hållna. Författaren
har emellertid icke kunnat undvika, att
denna seen i någon mån gör intryck av
arrangemang.
Det. groteska i bokens typgalleri och
figurspel mildras genom den humor, som
gjuter sin dager däröver. Och i denna
humor ligger framför allt mänsklig
medkänsla med de olyckliga, vilkas
levnadsspillror fattighuset härbärgerar. Minst av
allt har författaren i sin bok hängt upp
dem som marionetter, av vars sprattlingar
han kallsinnigt gör sig ett nöje. Det är
till sist i skenet av den solstrimma,
Magister Lannér älskar, som Swahn har
betraktat de levande begravna, som i hans
bok stå upp i sann konstnärlig belysning.
Trots sina senare tendenser mot en
starkare känslo väckelse verkar Marika
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
