Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
Stjernstedts diktning alltjämt kyligt
avvägd och förståndspräglad. Vad som
meddelar hennes verk en viss torr prägel,
är det ringa mått av fantasi, som
omfattar dem. Men det må erkännas, att det
är väl beräknade och klokt brakade
konstmedel som ligga till grund för hennes
arbeten. Marika Stjernstedts äldre
diktning står i den psykologiska realismens
tecken; den indifferenta livsskildring, hon
med dem bjöd, har, som man erinrar sig,
efter hand vikit för en efter etiska
riktpunkter orienterad framställning, och
därmed har hennes romandiktning fått en
högre mänsklig innebörd utan att förlora i
konstvärde. En fast samlad vilja har med
tiden vuxit fram ur det flytande estetiska
känslotillstånd, som varit rådande i hennes
tidigare böcker, och denna vilja har också
räckt till för att behärska och hopknyta
den konstnärliga skildringen. Saknar man
alltjämt omedelbar och fri känsla i
hennes produktion, hämtar denna i sina
senaste alster sin stil från den energi, som
leder hennes mänskliga strävan och på samma
gång är nerven i hennes berättelsekonst.
De stora världshändelser, vi för
närvarande bevittna, ha starkt påverkat Marika
Stjernstedts personlighet och bringat henne
i harnesk dels mot kriget självt, dels också
mot den ena av de krigförande parterna.
För henne står det klart, att detta krig
är en kamp om de högsta livsvärdena,
vilka hon finner värnade av fransmän och
engelsmän och följaktligen antastade av
tyskarna. Särskilt betraktar hon Frankrike
som mänsklighetens kulturhärd, och det är
med nästan religiös iver hon förkunnar
denna sin mening. Ett sådant
partitagande genomgår också hennes sista bok,
En officershistoria. Vad hennes politiska
åsikter och hennes därmed
sammanhängande livsfilosofi beträffar, skola de här icke
göras till föremål för granskning. Vad
vi däremot böra påpeka är att den
pacifistiska tendensen, vari hennes berättelse
utmynnar, förringar det konstnärliga
intrycket av själva skildringen. Den officer,
vars öden återges i berättelsen, är en
man av human läggning, som uppröres
över krigets barbari, men som
medkäm-pande gripes han själv med av krigsyran
och förnedrar sig t. o. m. att begå ett
våldsdåd mot en ung flicka i en erövrad
by. Den olyckliga flickan finner, att hon
efter övergreppet blivit havande, och man
förstår, vilka stridiga känslor som därvid
måste bemäktiga sig henne. Sedan hon
framfödt sitt barn, tar modersinstinkten
överhanden, och hon vill med tillhjälp av en
ädelmodig man, som hon ger sin hand,
uppfostra det till en bärare av
kärlekstanken, som ur själva hatet och våldet skall
uppgå över jorden. Officeren, barnets
fader, har kort förut stupat i en
skärmyts-ling. Berättelsen framkallar onekligen ett
intryck av krigets förskräcklighet, som
särskilt hemsöker oskyldiga. Och
författarinnan sätter arbets- och naturfriden, som
härskar på landet, i verkningsfull motsats
till krigets mordväsen. Men vad som
fattas i denna officershistoria är den själsliga
sidan av förloppet; varken officerens eller
den våldtagna flickans erfarenhet, sådan
den utvecklas under de upprörande
händelser de få uppleva, tecknas med någon
egentlig åskådlighet. Och som resultat av
det hela kvarstår endast den pacifistiska
tesen, knuten till det framtidsideal, för
vilket det ur olyckorna uppkomna barnet
är symbolen.
Om sålunda huvudberättelsen,
åtminstone som novell betraktad, icke når större
stilverkan, äro de övriga novellerna i
samlingen rent av obetydliga och ointressanta.
Marika Stjernstedts försök inom
krigsno-vellistiken har således icke slagit väl ut.
Man hoppas, att hennes sobra och säkra
konst skall göra sig bättre gällande i de
verk, hon härnäst skriver.
Om Birger Mörners Ti Ri Ti Ri
kan man fatta sig kort. Bokens värde
står i själva verket i omvänd proportion
till de lovord, som från skilda håll
kommit den till del. Det sällsamma namnet
bäres av en exotisk dvärgflicka, med
vilken författaren eller hans alter ego har
en flyktig kärleksförbindelse. Författaren
har i hennes gestalt försökt försinnliga
vildmarkens anda och poesi samt däri
även åskådliggöra det animala i kvinnans
natur. Den högsta förtjänst man kan
till-lägga skildringen, är återgivandet av det
lätta, skygga och smidiga i dvärgkvinnans
väsen. Som en vessla rinner hon mellan gräs
och kvistar och glider genom händerna på
den som vill fånga henne. Att
författaren utrustat den lilla vildinnan rned någon
finare poetisk charm, kan jag dock ej finna.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
