- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
283

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Av Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR BOKMARKNADEN

Henrik SCHüCK: Från det forna Uppsala. Några

kulturbilder. Stockholm, Hugo Gebers förlag.

ROFESSOR SCHüCKS
produktivitet är häpnadsväckande. Vare
sig den enbart härrör av den
andliga vitalitet, vilken gjort
honom såväl till en både nyskapande och
vidtfamnande polyhistor som till en av de
i ordets egentliga mening mest magnifici
innehavarna av det akademiska
rektorsämbete han nyss lämnat — vare sig den
enbart härrör därav eller ock i någon mån
av professorernas måttliga löneförmåner,
säkert är att allmänheten har största
möjliga skäl att glädja sig däråt. Ty en iner
intresserande, en mer underhållande
författare än denne höglärde professor kan ej
uppletas. Detta såväl när han framlägger
sina nya uppslag, som när han — såsom
i föreliggande bok — mest återförtäljer
det stoff han ur gamla aktstycken
inhämtat. I sistnämnda fall stores ej heller
lekmanna-läsarens njutning, såsom ej sällan
i det förra, av en envis, obevisad men
ofrånkomlig, samvetsaning att man lätt
lockas sätta alltför absolut tilltro till en även
i sina djärvaste hypoteser så fängslande
författare.

Första uppsatsen gäller ett
ämnesområde, åt vilket Schiick på senare år alltmer
ägnat sig, Sveriges fornhistoria. Den gäller
även konsthistorien. Den handlar
nämligen om Erik den Heliges reliker, alltså
även om de konstrika käril vari dessa
förvarats. Men givetvis måste uppsatsen
främst handla om den helige konungen själv.
Med tillfredsställelse (ty vilken svensk, hur
modernt skeptisk han än må vara, skulle
ej sörja om vårt gamla folkhelgon toges
ifrån oss?) finner man att Schiick ej hör
till dem som förneka konungens historiska
existens eller i vart fall den historiska
pålitligheten av hans mer eller mindre heliga
gärningar. Schücks framställning
utmynnar i den uppfattning som överhuvud torde
kunna sägas härska i den moderna
historieforskningen, att en fast rotad folktradition
så godt som alltid innehåller en sannings-

kärna, hur opålitlig den än i enskildheter
kan vara.

Därpå följa en rad uppsatser, vilka
skildra" Uppsalas och särskilt universitetets
intima liv under 1600- och 1700-talen.
Det är framför allt bilder av bråk och
strid som där upprullas. Man får ett
levande intryck av hur svårt den andliga
makt som ett universitet företräder hade
att göra sig gällande i dessa hårdhändta
tider. De adliga ynglingarna ställdes ju
både officiellt och socialt framför
professorerna själva. Och professorerna, till
vilkas kall det ju, åtminstone i Sverige, ej
hör att opponera mot samhällets lagar och
bruk, ville eller kunde ej ingripa med
någon större kraft mot de unge nobiles’
självsvåld. Överhuvud måtte
akademihäktet varit en avundsvärd idyll jämfört
såväl med den tidens andra offentliga
institutioner som med nutidens häkten.
Emellertid får man i stort sett intrycket att det
akademiska konsistoriet i sin
handläggning av de kvistiga fallen röjde rätt
mycket sundt förstånd.

Uppsatserna som röra Frihetstiden (den
tidigare) visa att man dä börjat övergå
från slagsmål till processer, ej minst
rörande äktenskapet. Det vore synd
att kalla de män som uppträda i dessa
historier för ridderliga, men kvinnorna te
sig icke heller precis som några veka och
motståndslöst lidande sensitivor. En av
dessa uppsatsers huvudperson, den
excentriska Greta Benzelia, härstammade på
mödernet från den Svedberg-Svedenborgska
släkten och kastar därigenom ett visst indirekt
ljus över dess geniala besynnerligheter.
Dock måste man fråga sig om denna vinst
är stor nog att försona pietetslösheten att
på detta sätt framdraga en olycklig
människas snedsprång ur glömskans grav. De
stora människornas själsliv måste ju, i
kulturforskningens namn, göras till allmän
egendom, hur mycket än medlidandets och
taktkänslans krav därav må bli sårade.
Men de smås? De få ju ingen ära, ingen
beundran i gengäld för den skam som
medföljer återupplivandet av deras synder.

283

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free