Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
och form. I detta skriftställarskap
upptaga bibelutläggning, betraktelser,
religiösa avhandlingar kanske ett bredare
utrymme än vad hans förkärlek betingade.
Men uppriktig fromhet har förestavat en
rad arbeten, från hans »Handbok för den
kristnes krigstjänst» (Enchiridion militis
Christiani), utgiven år 1502 »för att
motverka deras villfarelse, som sätta
fromheten i ceremonier och iakttagandet av
utvärtes ting och därför försumma dess
sanna väsen», till de långa bönerna,
utgivna året före hans död. Aven de
klassiska studierna tjänade enligt hans
mening kyrkan. Det var om sin över
hövan beundrade Cicero som han, själv
en större ande, skrev de sköna orden:
»Kanske utgjuter sig Kristi ande längre
än vi tolka, och många finnas i
helgonens skara, som saknas hos oss i
katalogen.» Mellan de gamles filosofer och
bibeln, rätt fattad, ser icke Erasmus någon
väsentlig skillnad. Men liksom för Luther
var även för Erasmus Nya Testamentet
den bok som mest sysselsatte honom.
Detta icke endast för den filologiska
uppgiften, som han med onödig brist på
noggrannhet i texteditionen, men till
oberäknelig välsignelse för tidens kristna
bildning löste. I en enskildhet kunde
därvidlag holländarens litterära smak
komma så nära överens med saxarens
religiösa värdering, att Jakobs brev, för
Luther en halmepistel, enligt Erasmus
saknar »majestatem et gravitatem
apos-tolicam».
Mot kyrkans förfall och dess
tjänares okunnighet anbefallde Erasmus
framför allt annat Skriften och i Skriften
Kristus. Eftersom endast tron är dörren
till Kristus, så måste det vara den första
regeln, att »du har så höga tankar som
möjligt om de heliga skrifterna, som
härleda sig från honom och hans ande».
Man måste veta, att det icke i dem
finnes ens ett jota, som icke i hög grad
tjänar till din frälsning. För att
undanröja absurda och ovärdiga ställen och
för att höja Skriftens böcker över den
profana litteraturen, så att icke
Domareboken och Livius stanna på samma plan,
nyttjar Erasmus enligt gammal regel
allegorin och fortsätter därmed i helt
annan utsträckning än Luther, som lärde
sig en annan tolkningsmetod av sin sunda
realism. »Utan allegori är Skriften» för
Erasmus »ofruktbar». Skriften skall
således över allt annat studeras, predikan
skall, med största möjliga inskränkning
av helgontexter, mest ägnas åt
evangelier och epistlar. Det inskärper Erasmus
ännu året före sin död 1525 i en
avhandling om sättet att predika. Ett par
år tidigare anför han en fornkyrklig
bestämmelse, att i kyrkorna skola uppläsas
endast kanoniska texter och finnas
bilder endast ur Skriften, dock, heter det
annorstädes, ej ens ur Skriften okyska
bilder.
Vad Erasmus såg omkring sig, avvek
himmelsvidt från Skriftens himmelska
filosofi. Den skarpa kritiken av munkar
och andliga finnes redan 1 500 i det stora,
sedan utvidgade verket om ordspråk,
Adagia; friast ljuder hån och löje i
»Dårskapens lov», som avslutades i
humanisten Thomas Mores hem i England 1509,
de äro även till finnandes i Erasmus’ mest
lästa arbete, Samtalen, första gången
utgivna 1518. Värst råkar den
kräv-stinna eller trätgiriga okunnigheten ut,
därnäst tvångscelibatet med åtföljande
hyckleri och sedeslöshet, vidare lättja,
maktlystnad och förvärvsbegär hos
kyrkans män.
»De hålla det för den största
gudaktighet, om de så alldeles kunna vara
skilda från all kunskap och lärdom, att
de icke ens förstå att läsa i bok eller
känna den ringaste bokstav. Och när
de vidare med ett åsneläte i kyrkan
avskråla ett visst antal psalmer, vilkas
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
