Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
sen i världen. Härigenom visar du tydligt, att
den lekamliga friden och ron är i dina ögon
vida förnämligare än tron, än samvetet, än
frälsningen, än Guds ord, än Kristi ära, än
Gud själv. Därför säger jag dig och ber dig
lägga det djupt på sinnet: För mig är saken
allvarlig och nödvändig och evig, så beskaffad
och så viktig, att den måste hävdas och
försvaras till och med genom döden, även om
hela världen måste icke endast råka i strid och
oro, utan rentav bliva till kaos och upplösas till
intet. Om du icke förstår detta eller gripes
därav, så låt dem, som Gud givit det, förstå
det och gripas därav.»
Anser Erasmus saken icke vara nödvändig
för kristna, må han rymma fältet. Då hava de
intet gemensamt. »Är det, som du säger,
irreli-giöst förvetet och överflödigt att veta . . . om
vår vilja utför något i det som tillhör den eviga
saligheten . .., vad är då nyttigt att veta? Nej,
detta är galet.» Här blir Luther så het, att
ett par ord på modersmålet dyka upp i det i
denna skrift mer än vanligt vårdade latinet: das
ist zu viel (det går för långt). Det överskrider
vår kraft — menar Erasmus. Men när det
gäller en stor sak, frågar man icke efter, utan
griper sig an. Här är sakens kärna. »Vi måste
hava en ytterst noggrann åtskillnad mellan Guds
kraft och vår kraft, mellan Guds verk och vårt,
om vi vilja leva ett fromt liv.» »Allt som vi
göra, allt som sker, sker i själva verket, om
det än för oss synes kunna ske annorlunda och
vara en tillfällighet, med nödvändighet .och
oföränderlighet och vi tänka på Guds vilja.
På denna nödvändighet beror den kristna tron
och Guds löften. »Ty det är de kristnes
enda och största tröst i alla vedervärdigheter att
veta att Gud icke ljuger utan oföränderligt
utför allt.» Vem kan avväga och lugnt
uppskjuta omdömet, då det gäller så mycket?
Vem skulle icke föredraga lugn? Luther är
icke gjord av sten. Icke för ro skull utsätter
han sig för människors och djävlars raseri.
»Men att vilja stilla denna ofrid, det är
att vilja upphäva och förhindra Guds
ord.» »Så ofta Guds tal kommer, kommer det
för att förvandla och förnya världen.»
Denna hårda lära om
nödvändigheten synes även vådlig för moralen. Vern
bryr sig om att bättra sitt liv, om allt är
förutbestämt? Luther tager
konsekvenserna. En bättring utan Anden är
hyckleri, som Gud förkastar. De utvalda
bättras genom Anden. Lika hänsynslöst
som Augustinus drager Luther ut
linjerna till den dubbla utkorelsen. Det är
nyttigt, menar han, till att förödmjuka
vårt högmod och till att känna Guds nåd.
I grunden kan människan icke bli
ödmjuk, förr än hon vet, att frälsningen
ligger alldeles utanför hennes krafter,
beslut, strävanden, vilja, åtgärder och
helt och hållet beror på en annans vilja,
beslut och verk. »I ringare ting kan
man tilläventyrs tala om människans
frihet. Men gentemot Gud, i de ting som
tillhöra salighet eller fördömelse, har hon
ingen frihet, utan är fången, underkastad
och slav, vare sig under Guds vilja
eller under Satans vilja.» Det är
huvudsaken.
Luther övergår sedan till själva
texten i Erasmus’ skrift, fastän han
egentligen finner allt vara sagt redan i
företalet. Vi ha knappast anledning att följa
honom i hans påståenden och
bevisningar, så när som på vissa huvudpunkter.
När det gäller att vinna klarhet,
åberopas med rätta den troendes eget inre
sensorium, varigenom envar som blivit
upplyst av Anden med säkerhet dömer
om allt enligt apostelns ord, att den
andliga människan dömer allt och blir av
ingen dömd. Slikt omdöme måste
finnas hos varje enskild kristen, men kan
icke gagna någon annan. Utan vi måste
gå till den yttre domen, som utövas av
predikoämbetet genom ordet. Större
delen av avhandlingen upptages sedan
av en ymnigt kommenterad
bibelbevisning för människans fördärv,
viljans ofrihet och Guds oinskränkta rätt
och makt. Motsägelsen är uppenbar.
Hur kan Gud t. ex. säga, att han icke
vill syndarens död, då han ju själv
åstadkommer samma död? Här tar Luther
sin tillflykt till den farliga åtskillnaden
mellan en fatalismens gudom och
uppenbarelsens Gud inom Guds eget vä-
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
