Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTHER OCH ERASMUS
sen. Man måste tala på ett vis om
Gud eller Guds vilja som är förkunnad
och uppenbarad, på ett annat sätt om
den icke förkunnade och uppenbarade
Guden. Försåvidt Gud döljer sig och
vill vara okänd för oss, så kommer det
oss icke vid. »Lämna därför Gud i hans
majestät och väsen, ty här hava vi
ingenting att skaffa med honom, och här
har han icke velat, att vi skola hava
något att skaffa med honom. Utan så
långt som han iklädt sig sitt ord och
meddelar sig och erbjuder sig åt oss
genom ordet, hava vi med honom att
skaffa.» Det är den förkunnade Guden
som beklagar den död som han finner
hos sitt folk och söker avlägsna den, i
det han sänder sitt ord till hjälp. Men Gud
avskild i sitt majestät varken beklagar
syndarens död eller avlägsnar den, utan
verkar liv och död och allt i alla. Luther
tillgriper här en åtskillnad, som den
religiösa tanken i skilda former sett sig
hänvisad till. Men han kan icke såsom
tidigare och senare grubblare över
världens gång och Guds verk, göra det
outgrundliga till en dunkel natur, mot vilken
Guds kamp om herraväldet och
människans umgänge med honom avtecknar
sig. Utan den förborgade Guden blir
den högsta instansen, inför vilken tron
böjer sig i bävan och underkastelse.
»Ty vi hava ingen rätt, men den
gudomliga maktens och viljans majestät har full rätt
att mot oss göra vad den behagar. Någon
orätt sker oss icke, efter den icke är oss något
skyldig, icke har mottagit något av oss, icke
har lovat mer än den själv velat och behagat.»
»Här är sålunda platsen för att frukta gudomens
outgrundliga domar och säga: Ske din vilja. Detta
måste synas vara en orättfärdig, grym och
outhärdlig tanke om Gud.» »Vem skulle icke
taga anstöt? Själv har jag mer än en gång
blivit stött därav ända till förtvivlans djupa
avgrund, så att jag önskade, att jag aldrig blivit
skapad till människa, förr än jag visste hur
hälsosam denna förtvivlan var och hur nära till
nåden.»
»Allt styres ytterst av denna gudomliga
nödvändighet. Men vi kunna icke veta utgången.»
»Nödvändigheten injagar hos oss fruktan för
Gud, så att vi icke äro säkra. Ovissheten
tvingar oss till förtröstan, så att vi icke förtvivla.»
Med Paulus i Romarbrevets elfte
försjunker Luther i beundran och dyrkan
inför outgrundligheten i Guds vägar. Det
vore dåraktigt av människans klena
förstånd att mästra dem. I härligheten
skola vi inse att Gud varit rättfärdig.
Ty det finnes tre ljus: naturens ljus,
nådens ljus, härlighetens ljus. I naturens
ljus är det en olöslig gåta, att den gode
får lida och den onde har det bra. I
nådens ljus är det oförklarligt, hur Gud
kan fördöma den, som icke kan av sina
egna krafter göra annat än synda och
vara skyldig. Härlighetens ljus visar
något annat.
Till billigare pris än den dubbla
utkorelsens metafysik kunde Luther icke
köpa försvaret för sin tvåfaldiga
övertygelse, att människan av sig själv
ingenting förmår och att hon kan och skall
vara viss om sin frälsning. Medan han
tumlar om med resonemangen om Guds
förutvetande och förutbestämmelse,
märker man, att det icke för Luther
gäller en utredning utan ett lidelsefullt
försvar för vad han räknade som en
omistlig religiös visshet. Synpunkten är
varken etisk eller teoretisk utan
alltigenom religiös. Svårigheten ligger
sålunda icke för honom i att människan
berövas sin valfrihet, sitt ansvar och sin
själv-bestämningsrätt, utan i att Guds nåd
och allmakten komma i strid med
varandra. Därför inflyttar han problemet i
Guds eget väsen. Vi hava att göra med
Guds nåd och skola hålla oss till den.
Vad Gud i sitt förborgade väsen utför,
det få vi icke här i tiden grubbla över.
Frågan om nödvändighet och frihet
intresserar Luther liksom alla religionens
stormän endast så till vida, att han vill
20—Ord och Bild, 2J:e årg.
SOS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
