Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
äga och hävda den reella friheten, som
icke lämnar något utrymme åt
mänskligt val eller godtycke — om än
människan i världsliga ting är fri att göra
och låta efter sitt godtfinnande — men som
utan någon reservation saligt binder
människan vid Gud. Ingenting förmår att göra
en människa fri utom det fullständiga
beroendet av Gud. Tror hon sig vara sin
egen, så är hon syndens, dödens och
djävulens förtappade och fördömda fånge.
Varje tveksamhet och valfrihet är ett
förtäckt nederlag inför ondskans makt.
Endast den är förlossad från träldomen
och fri, som i förtröstan på Guds nåd
vet sig vara innesluten i hans eviga
utkorelse. Ty hos Gud bor intet tillfälligt,
och ingen växling finnes hos honom. Tron
måste därför åt sin visshet giva en oändlig,
Guds väsen värdig bakgrund i en evig
förutbestämmelse. Tag bort denna för
tanken ofruktbara och svindlande, för ett
nutida tänkesätt främmande diskussion
om Guds förutvetande och Guds
förutbestämmelse, mänskliga föreställningar
som naivt tillämpas på den oändliges
väsen, och Luthers skrift blir en mäktig,
av den bibliska uppenbarelsens män be.
kräftad, bekännelse om den stackars
skuldbelastade och maktlösa människans kraft
och visshet, när Gud genom Kristus blir
allt för henne.
I själva verket hävdar sålunda
Luthers avhandling den verkliga
frihetens sak, det är det oinskränkta
gudsherraväldets suveräna giltighet. Vem var
den frie mannen, han som hade stått
formligen ensam inför en värld i Worms,
bunden av Guds ord i sitt samvete,
nödgad av sitt kall, utan möjlighet att gå
tillbaka, utan val fattad av Guds vilja
eller den fine humanisten, som framför
allt icke vill binda sig vid en
levnadsställning eller en djärv position, utan äga
flera möjligheter öppna? Eller låt oss gå
framåt några år från Erasmus’ av Luther
hårdragna stridsskrifter till valfrihetens,
liberum arbitiriums, klassiska
försvarare emot Paulus, Augustinismen och
Pascal: jesuiterna. Vilka ha grundlagt
den moderna tidens frihet och den
frigjorda samvetsmänniskan: en ny andlig
och sedlig människotyp av inre kraft
och klarhet, jesuiterna, valfrihetens
apologeter och moralens kasuister, eller Martin
Luther och den störste av hans lärjungar,
fransmannen Calvin, hugenotternas,
puritanernas, den nederländska och den
nordamerikanska självstyrelsens andlige
fader?
I sin" slutliga vädjan visar Luther
med rörande öppenhjärtighet de tvä
stormännens olikhet. För Luther gällde
det kärnpunkten. »Högeligen prisar jag
hos dig, att du ensam framför alla
angripit just denna sak, som är själva
huvudangelägenheten, och icke tröttar mig
med främmande ärenden om påvedömet,
skärselden, avlaten och liknande strunt,
vari hittills nästan alla hava förgäves
jagat mig. Du är den ende som har
sett kärnpunkten i sakerna.» Luther,
som med ofrivillig orättvisa bedömde
andra efter sig själv och med ofrivilligt
övervåld behandlade andra efter sig själv,
bönfaller till sist, att Erasmus enligt sitt
löfte skulle låta övertyga sig, då han
blivit bättre underrättad. »Jag
medgiver, du är stor och av Gud beprydd
med många ädla gåvor, annat att
förtiga, med snille, lärdom, formtalang, så
att det är ett under. Jag har och är
ingenting, utom att jag berömmer mig
av att vara en kristen.» »Kan du icke
behandla denna sak annorlunda än i
din avhandling, önskar jag mycket, att
du, nöjd med din gåva, liksom du
hittills med mycken framgång och
berömmelse gjort, måtte idka, pryda, förnya
litteraturen och språkens studium,
varigenom du gjort även mig väsentligt
gagn, så att jag erkänner mig stå i stor
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
