Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATHAN SÖDERBLOM
nåde en nyskapande religiös erfarenhet.
Den mäktade icke föra uppenbarelsen
framåt. Dess fromhet har alltigenom
medeltidens märke, även däruti att den
mot observans satte icke andlig frihet
utan ett visst mått av negation. Luther
tog till i växten, när han sade: »Utan
reformationen hade hela religionen gått
under och de kristna blivit epikureer.»
Icke utan grund har man anklagat
en hel del av humanisterna för brist på
mod. Nikolaus V flyttade bort undan
pesten. Platina och Pomponius slogo
om i fängelset. Valla var färdig att
dyrka vad han hånat. Erasmus var
främmande för det italienska snobberiet med
antikens hedendom och för dess
karaktärslöshet. Norr om Alperna rådde en
strängare och allvarligare ande. Men
Erasmus är ogynnsamt placerad, där han
inbjuder till jämförelse med en av det
sedliga modets heroer i historien.
Erasmus hade lättare att bevara
jämvikten än Luther. Men giftet lät han
flöda över Luther offentligt och enskilt.
Erasmus’ avsvärjelser hjälpte ej.
Munkar och andra obskuranter
fortsatte med den vanliga från alla tider
och från alla slags renlärigheter i
religion, filosofi, politik kända metoden att
utan vidare på misshagliga motståndare
i uppriktig okunnighet eller med
beräkning använda tidens mest gängse och
fruktade kättarenamn, här lutheran. Han
gällde fortfarande för »lutheranernas
ba-nérförare och ledare». Ur hans bröst
hade Luther sugit sitt gift — vilket icke
saknade sin riktighet. Han hade lagt
ägget som Luther utkläckte.
Det som många i samtid och
eftervärld uttydt som ett avfall från tidigare
läror och riktning, var för Erasmus i
själva verket endast att hålla sin egen
stråt. Visserligen har han slagit om i
åtskilligt. Så blev prästernas äktenskap,
som han tidigare anbefallt som boteme-
del mot okyskhet och hyckleri, senare
av honom förhånat. Samtidigt skrev
han vackert om den andliga föreningen
i äkta ståndet, som dock var heligast,
när det var jungfruligt. Men han
förblev i det väsentliga sig själv och de
bibliska reformerna trogen livet igenom.
Samma år Luthers De servo arbitrio
utkom, utgav han år 1525 sin traktatom
bikten, en skarp vidräkning med dess
elände. En fara ligger i att unga
präster i bikten fa höra ruskiga ting, som
upptända dem till samma lustar. Denna
pest sprider sig, genom att biktfäderna
för andra berätta det, som de hort i
bikten. Bland biktens nio olägenheter
nämnes otukt med nunnor. Man bör, om
man gjort något fel, icke genast springa
till prästen, utan vända sig till Gud. I
likhet med Luther underkänner Erasmus
fruktan för straff som motiv för bättring
och erkänner endast kärleken till det goda.
Ännu 1529 försvarar Erasmus, ehuru
mycket försiktigt, satsen att man ej bör
döda kättare, dock tager han egentligen
till orda för att försvara sig själv mot
anklagelsen att förfäkta en så betänklig
sats. Man tänker på Luthers äkta
evangeliska radikalism, att andliga ting skola
endast behandlas och bekämpas med
ordet. Man påminnes om, att bland de
satser, för vilka Luther år 1520 hade
fördömts som kättare, befann sig denna:
»Att bränna kättare är mot den helige
ande». Emellertid såg Erasmus i
kät-teriet en särskild anledning till kyrkans
reform. Gud vredgas på herdarna,
därför att de försumma hans hjord. Därför
sänder han vargar, kättarna. Gud
vredgas på lättjan, yppigheten, högmodet,
lastbarheten hos prästerna. Detsamma
gäller om munkarna och alla klerker.
Vem har av hemsökelsen lärt sig
bättring? »Vem skickar bort sin frilla? Vem
förvandlar vällevnad till fasta? Vem
hämtar all sin tröst i de heliga skrifterna?
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
