Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTHER OCH ERASMUS
Vem bortkastar munkarnas hyckleri och
omfattar med hela sitt hjärta den sanna
fromheten?» »Tänk om vi alla bekände
våra synder och botfärdiga toge vår
tillflykt till Herrens förbarmande! Han är
icke död, tro mig, eller obönhörlig.»
Liksom Luther talar han om
kyrkosångens förfall och ivrar mot övermått av
smaklösa bilder, men vill lika litet som
Luther utrota bilder. I likhet med
Luther tålde Erasmus icke vidskepelsen med
mängden av olika slags mässor, vilka
före-gåvos äga särskild underkraft, såsom
mässan om törnekronan, om de tre
spikarna, om Kristi förhud o. s. v.
Helgonkulten ville han alltjämt inskränka
såsom vidskeplig. Det ljuder som en
anklang till de kristnes allmänna
prästadöme, när han skriver: »De som kalla
munkarne religiösa, göra det efter
människosätt, i det de tillskriva dem vad de
själva borde vara eller kanske äro.»
Religiös är detsamma som from och helig.
Lekmännen äro religiösa likaväl som
munkarna och nunnorna.
Om viljans frihet förekommer i
utläggningen av åttiofjärde psalmen om
kyrkans endräkt en passus, som borde
hava avväpnat Luther, om den handlat
om Guds personliga barmhärtighet, icke
om sakramentsnåden. »Det är mer
spetsfundigt än fruktbringande att disputera
om viljans frihet. Det är nog att vi äro
eniga om, att människan icke förmår
något av sina egna krafter, och att om
hon i något förmår något, så har hon
att tacka nåden därför, genom vars
gåva vi äro vadhelst vi äro, så att vi i
i allt erkänna vår egen svaghet och prisa
Herrens barmhärtighet.»
Men Erasmus vände sig med sin
reformerande bibeltro till ett lärdt och
aristokratiskt publikum. Luther talade och
skrev, så att det hördes och begreps i
alla samhällets lager, enligt den bekanta
bravaden i hans testamente av år 1542,
att »doktor Martinus Luther, Guds notarie
och vittne om hans evangelium», icke
behövde jurist eller notarie, eftersom han
var »känd i himmelen, på jorden och i
helvetet». Nu efter fyrahundra år är
det även bland litteraturens älskare och
andens aristokrater nog fler, som
sentera Luther än Erasmus.
Båda leva genom århundradena.
Kyrkan har plats för både erasmisk och
luthersk ande, för både humanistisk och
paulinsk fromhet. Men historien visar att
Luther, icke Erasmus, blev nya tidens
skapare.
ERASMUS’ VÄNSTRA HAND. STUDIETECKNING
AV IIANS HOLBEIN D. Y. I Windsor.
Ovanstående artikel utgör en del av författarens »Lutherstudier», som i höst skola utkomma
på Svenska Diakonistyrelsens förlag.
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
