Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hostrup. Ett hundraårsminne. Av Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG
studenterna: den hurtige, muntre,
fyndige Klint, i vilken Hostrup
förkroppsligat den dåtida glade studenten och
givit ett stycke av sig själv, liksom
hans kontubernal, den mera svärmiske
teologen Basalt, väl ger en annan sida
av honom. Dessutom finna vi under
den debatt, som hålles å Regensen,
olika studenttyper satiriserade. I Sören
Torp, som ursprungligen hette »Sören
Kirk», skämtas med den Kierkegaardska
dialektiken och dess »Enten Eller»,
sådan den odlades ej blott av mästaren
själv utan ända till karrikatyr fullföljdes
av hans efterhärmare.1 Kierkegaard lär
för resten ha upptagit skämtet illa.
I Hutter ha vi en frihetstalare och
kosmopolit av den art som fann god
jordmån för sina patetiska fraser vid
studentmötena.
Under själva repetitionerna av stycket
1 T. ex. i följande anförande om
användandet av studenternas kassaöverskott »Mine
Herrer! Der er to Maader, hvorpaa vi kunne
anvende vor Rigdom. Enten kunne vi være
ædelmodige og glæde andre, eller vi kunne
være uædelmodige og glæde os selv. Ville vi
være ædelmodige og glæde andre, da kunne
vi enten sende Pengene til de brændte
Svenskere eller til de druknede Jyder . . . Naar vi
ville glæde andre vad ville vi da skabe i dem?
Glæde og ikke Bedrövelse. Men i hvem
kunne vi skabe Glæde? Mon i de glade eller i
de sorgende? Kun i de sörgende, ikke i de
glade. I de Svenskere der ere brændte kunne
vi ikke skabe Glæden, thi de kunne ikke
glæde sig, fordi de ere brændte. I de Svenskere
der ikke ere brændte kunne vi ikke skabe
Glæden, thi de glæde sig alt fordi de ikke ere
brændte . . . Men kunne vi ikke skabe Glæde
i dem da kunne vi ikke glæde dem och naar
vi ikke glæde dem med vor Gåve da
bedrö-ve vi dem. Naar vi alitsaa ere ædelmodige
og glæde andre da bedröve vi dem, men vi
ville ikke bedröve dem thi vi ville glæde dem.»
Det har med. skäl anmärkts — av Borchsenius
tror jag — att en liknande satir på
begrepps-jongleriet i svensk filosofisk dialektik t. ex.
hos Boströmianerna från 1850-70-talen skulle
varit rätt tacksam.
tillkommo — såsom ju ofta fallet är vid
studentspex — flera roliga infall, bl. a.
med hjälp av de medverkande.
Man lyckades av konungen få låna
den s. k. »Hofteatern», och i februari
1844 uppfördes stycket, därvid Kristian
Mantzius spelade både Buddinge och
Jerusalems skomakare. Bland övriga
medverkande voro flera senare på andra
områden berömda män, t. ex. filosofen
professor Bröchner, som spelade Sören
Torp (»Sören Kirk»), matematikern
professor Steen, som utförde
kopparslagaren, och skalden Molbech, Ambrosius’
författare, som var den magsjuke
hälso-pedanten medicinaren Klemme o. s. v.
Hostrup hade aldrig drömt om att
stycket skulle nå utanför studenternas
krets. Emellertid fick Mantzius
rättighet att låta spela det, sedan han ingått
som skådespelare vid Langes
kringresande sällskap, och det gjorde stor lycka
även ute i landsorten. Vid det
offentliga uppförandet måste en del rätt
oskyldiga, men allt för mustiga studentskämt
uteslutas. De finnas avtryckta i
Schlicht-krulls bok »Studier over C. Hostrups
Genboerne», 1912.
Vid ett par tillfälliga
sommarföreställningar å själva kungliga scenen i juni
1846 blev stycket likaledes spelat, med
Mantzius som gäst, och även där med
framgång. En medlem av teaterns
styrelse, Collin, föreslog då den
konservative teaterchefen Levetzau att upptaga
stycket ä teaterns fasta spellista, men
fick till svar, att »det icke blott i
allmänhet vore den kungliga teatern
ovärdigt att uppföra något som först såsom
tillfällighetsskämt givits i
Studentföreningen och sedan på landsortsteatrar,
men att det dessutom skulle illa
upptagas av hovet och den fina världen,
om direktionen tilläte sig bjuda slika
studentskämt, som skulle införa en rå
och platt ton på den nationella scenen!»
3*4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
