Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Inflytande. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFLYTANDE
cr
Av GUSTAF ULLMAN
ULLE är ur jämnvikten.
Han har besvärliga ting,
betydelsefulla avgöranden
att reda ut. Må vara, men
det finns gränser också för mitt broderliga
tålamod. Nu kan det vara nog. Slut,
ju förr, dess bättre!» —
Så tänkte och talade halvhögt för
sig själv adjunkten David Ardell, medan
han, först i tøetsigt brådskande takt,
småningom allt mera fundersamt sakta, skred
under hamnalléns höstglesa kronor ner
till »Paviljongen»: — hans och stadens
andra ungherrars älsklingstillflykt, när
»Frimurarhotellet» och »Stadt» föreföllo
något för pretentiösa. — David Ardell,
den unge läraren, vars blida men
vaksamma allvar sällsynt lyckligt avstyrde
ansatser till verklig oro i det nyckfulla
innanhav, som en skolklass utgör, hade
just uthärdat en ovanligt hård storm i
det vattenglas, som brödraskapet och
delägandet i en liten våning på tre rum
och kök borde likna i det vanskliga
jordelivet. — Som yngste broder var han
från tidiga barndomen van att i regel
självmant vika undan, falla till föga,
liksom även att kunna påräkna snabbt och
villigt överseende, när han tarvade och
bara med en stavelse gitte begära
sådant. — Denna gång visste han sig ha
rätt, ja, vara den utan minsta rimliga
skäl förorättade, utmanade, och kände
inte någon lust att erbjuda försoning,
vad värre var, ej ens att bifalla ett
anbud i den riktningen. — — — Vad
trätan mellan bröderna egentligen gällt
var ju en löjlig småsak, sådan som tiden
för den nyss påbörjade eldningen. David
föredrog eldning om morgonen, Julius
hade mera smak för en aftonbrasa. De
hade ju längesedan kommit överens om
att låta varderas tycke härska i var sitt
rum, — i det tredje eldades inte alls,
utom vid särskilt påkommande bister
nordanköld. Nu — ja, nu hade Julle i
alla fall häftigt beklagat sig, för det han
inte var herre i sitt hus, — d. v. s. i
tripletten, — att han inte kunde ta emot
främmande i en utkyld våning, att han
helt enkelt måste söka sig ett eget hem
någonstans i världen. Häruti hade
David givit honom rätt, men tillagt, att
han till dess detta lovvärda syfte ernåtts,
borde taga vissa anständighetshänsyn
till sin bror och kamrat och hittills bäste
vän. —
Efter en rad obehärskade förebråelser,
att ingendera begrep, brydde sig om
eller ens mäktade ana arten och
tyngden av den andres bekymmer, hade
bröderna i bittert vredesmod skilts åt, var
in i sitt rum. Julle hade fått
telefonkallelse, — David visste alltför väl från
vem. Han hade då, dels för att visa
sin fullständiga likgiltighet, dels för att
svalka hud och sinne, raskt gått ut. —
Med en trött undran, om alla förälskade
måste vara lika odrägliga som hans
broder Julius, hann David ändtligen fram
till »Paviljongen». — Mellan glespade
pilhäckar och bakom täta
murgrönsspa-lierer glänste den lilla, åldriga
hamnre-staurantens låga, sotigt brungula
träfasad fram, belyst av små kulörta
glaslyktor på trådar och en elektrisk
gatlykta, som behagade ståta alldeles intill
dess vidöppna trädgårdsgrind. Aldrig
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
