Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Inflytande. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFLYTANDE
eleganta och stilfullt vackra dotter. —
David Ardell kände endast flyktigt denna
unga dam, som, enligt vad han med
allra största säkerhet visste, kommit hans
broder att kväljas av feberaktiga
storhets- och lyckodrömmar. — Inte föll hon
adjunkten i smaken, så förtrollande hon
än var. Men att hon var det, fann han
mycket förklarligt. Trodde sig också
kunna gissa, att vad den sköna bäst
behövde för att bli en inte bara farligt
vacker utan även passabelt mänsklig
varelse, just var en riktig, målmedvetet
och självmedvetet älskande karlakarl.
Sådan — som Julius i sin bästa form! —
»Hör nu, herr adjunkten», inledde
direktör Arendt påfallande förtroligt,
»det var en lycklig händelse, att jag gick
förbi och fick se adjunkten härinne. Jag,
— hm — går inte ofta hit, eljest.»
»Nej, det kan jag förstå», sade Ardell
lugnt.
»Och jag ser så sällan er och Julius
tillsammans ute.»
»Nej», fortfor David i samma, litet
envist otillgängliga ton: »han går aldrig
hit. Vi ha våra vägar var för sig».
Det lät ofrivilligt bittert, och — Jean
Arendt lystrade till, smått osäkert
undrande.
»Men, jag vet ju, att ni inte hålla
mindre trofast ihop för det!» sade han
vänligt: »det är ju en känd sak här i
staden, se’n gammalt. Ja, herr adjunkt,
jag vet, vilket stort, starkt inflytande ni
har över er bror».
Den klangfulla röstens tonfall med
säreget eftertryck tvang David att giva
akt mera på allvar, och hans snabba,
oförmärkt spejande lärarblick avläste den
charmanta direktörens prydligt leende
drag. David såg de klara, ovanligt
vackert blågrå ögonen formligen lysa av
falskhet och hemligt — eller rättare, allt
för illa dolt — egennyttigt syfte. — Det
var nog. Nästan utan att han själv
märkte huru, hade det dova, tvinsjuka
grubblet vikit hädan ur Davids sinne,
som en dimma för en raskt växande
bris. Och han satt med ens, helt stilla
som förut, men, fullt på sin vakt, beredd
på vad som komma skulle. Och så kom
det.
»Nu har er bror Julius vissa små
funderingar.»
Direktören dröjde litet, som i väntan
på något slags inpass, vilket uteblev:
»Ja, och ingen kan neka till, att han är
en framtidsman. Vi vilja alla behålla
honom, gud vet, han är så godt som
omistlig. Och vem som helst kan förstå,
att en sådan kraft som Julius Ardell vill
och har rätt — att bli betald efter
värde. Han anser sig inte vara det nu.
Här! Och det utmärkta anbud han
erhållit från annat håll lockar honom helt
naturligt. Men det är en alltid vansklig
sak att byta det vissa mot det ovissa.
— Ett är emellertid visst, det kan jag
nu säga herr adjunkten, och det är, att
jag, ej blott av ren vänskap för Julius,
utan framför allt av omsorg om bolagets
verksamhet ämnar göra allt för att
bereda honom en så avsevärdt förbättrad
ställning här hemma, att han ingenstädes
kan få — eller önska sig — en bättre.»
»Nå, önska sig?» anmärkte David
torrt, »det går ju för sig.»
»Jo. Jovisst!» inföll Arendt livligt,
»och med stora personliga förutsättningar
följer rätten till stora fordringar. Men
aldrig ångrar man, att man litat på goda
vänner, trogna gynnare. En sådan har
Julius i mig, med förlov sagt. Jag
önskar intet högre än att få ge honom
påtagligt bevis på det.»
»Det är vackert av direktörn»,
svarade David.
»Ah!» direktörn höjde och sänkte
långsamt sina axlar. Han visste knappt,
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
