Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Musikaliska randanteckningar. Opera och konserter under vårsäsongen. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKALISKA RANDANTECKNINGAR
anpassning efter den Pucciniska
sångstilen. Den sceniska bilden kunde
självklart nog inte jämföras med
Forsells diaboliskt raffinerade
polischef, men var dock med sin i all
nedrighet otvunget förnäma hållning
riktigt anlagd och vittnade i varje
fall om de framsteg sångaren gjort
sedan sina första framträdanden för
några år sedan. — Ännu ett nytt
parti har den till Operan
återförvärvade fru Walleni-Strandberg
övertagit, Kundrys i Parsifal, som i vår
gavs i den mot verkets innebörd bäst
svarande tidpunkten, vid själva
påsktiden. Sångerskan, som från sitt
utförande av denna uppgift på tysk
seen bör ha medfört en del riktiga
intentioner, var särskilt i vokalt
avseende sina båda företräderskor
överlägsen. I den stora huvudscenen
mellan Kundry och Parsifal i andra
akten sjöngs först nu berättelsen om
»den rene dårens» barndom med
något av den »melodiska båge» som
Wagner själv vid det första
inrépete-randet av verket framhöll som så
nödvändig, och bland övriga mer
lyckade detaljer kan nämnas det i
sång och mimik gripande uttryck,
varmed den på Kundrygestalten
överflyttade Herodias-legendens
förbannelse yppades. Annars saknade inte
framställningen en del döda punkter, och
ännu vänta vi på den Kundry som med
intuitionens slagruta förstår att ge
treenigheten av gestaltens skiftande
uppenbarelseformer, gralsbudbärarinnan, den av det
ondas makt sända fresterskan och
botgö-rerskan.
Ett annat tretal äro sopranpartierna i
»Hoffmanns sagor», som dock på grund av
uppgifternas vokalt så olika beskaffenhet i
allmänhet uppdelas på två sångerskor. Förut
lär hos oss endast fru Svärdström-Werbeck
ha framställt trion av de Hoffmannska
»för-trollarinnorna», och i april hade fru Skilondz,
som numera är mer fast knuten till Operan,
följt exemplet. På förhand kunde man
veta att sångerskan skulle vara alldeles
utmärkt som automaten, vilkens struphuvud
levererade sina vokala evolutioner precis
med den åsyftade effekten, som om det
tryckts på en fjäder. Lustigt återgavs också
det dockstereotypa i rörelser och ansikts-
Fot. Ferd. Flodin.
CARL RICHTER SOM SCARPIA I TOSCA.
drag. Kurtisanen i den venezianska akten
ägde önskvärdt vällustig apparition, medan
sångerskan mindre illuderade som Antonia,
den hektiskt svärmiska tyska borgarflickan;
den sångkonst som också här gavs prov på
kunde heller inte alltid godtgöra örat för
den något kyliga timbre som gärna
medföljer en utpräglad koloratursopran. I
»Pärlfiskarna», där också hr Hislop var
ny som fiskaren Nadir, ägde fru Skilondz
som Leila, den indiska prästinnan, åter
tillfälle att visa sin suveräna behärskning
av ett koloraturparti. — Av operans
uppåtgående yngre krafter har vidare fröken
Söderman som Susanna i »Figaros
bröllop» visat sin begåvning även för
Mozart-sång. Och elever från operaskolan ha med
större eller mindre framgång gjort sina
fortsatta lärospån, som ej längre kallas
debuter, i skiftande uppgifter; fröken Göta
Ljungberg som Elsa; basen hr Simonson
som Sarastro och Mefistofeles i »Faust»,
den svensksjungande norske tenoren Björn
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
