Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Musikaliska randanteckningar. Opera och konserter under vårsäsongen. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKALISKA RANDANTECKNINGAR
Fot. Jæger.
MADAME SKILONDZ SOM GIULIETTA I HOFFMANNS ÄVENTYR.
ning vid uruppförandet i Berlin hösten
1915. Berlinkritiken, som annars kan vara
bister nog, får gärna sina mest Iena tonfall,
när talet är om »Meister Strauss», och så
var i allmänhet även nu fallet. Liksom
man häruppe ej haft så brådt att framföra
verket — den erforderliga stora apparaten
torde bidragit till dröjsmålet —, förefanns
för kritiken ej någon bundenhet av
allehanda hänsyn. Snarare är man väl på en
del håll böjd att underskatta den art av
genialitet, Strauss väl ändå får sägas
representera. — Den som möjligen väntat sig
några dityrambiska Zarathustrastämningar
blev besviken. Här var endast fråga om
ett turistbesök i fjällvärlden, förmodligen de
bayriska alperna där ’tonsättaren för övrigt
bebor en charmant sommarvilla. Bestigning
och nedstigning, morgon och afton, mellan
dessa kronologiskt bestämda ytterpunkter
upprullades den mestadels hurtigt idylliska,
detaljerat programmusikaliska vävnaden.
Förbi stänkande vattenfall, genom skog och
snår, över en sätervall med pinglande
koskällor och jodlande rop gick färden uppåt
med en förstklassig storm som pièce de rési-
stance. Det hela var ej alls svårfattligt,
särskilt som Strauss’ tematik här visade
en mer förenklad prägel i sin diatoniska,
på treklangsintervall baserade formning.
Det starkt Wagnerbesläktade
ledmotivsspråket sade ej särdeles mycket, men man
måste beundra den arkitektoniska slutenhet,
varmed den symfoniska jättesatsen byggts
upp, samt den ännu en gång
demonstrerade rent yttre illustreringskonsten.
Vid en tidigare konsert i januari
framfördes en svit, »Der traurige Garten», av
finnen Erkki Melartin, som här med
impressionistisk klanglyrik gick i Debussys
fotspår; lovorden för den delikata
instrumenteringen adresserades emellertid åt
hovkapellets andre konsertmästare, hr Leo
Fun-tek. Något entusiastiskt mottagande rönte
ej Max Regers pianokonsert, op. 114, vars
soloparti utfördes av en ung norsk pianist,
fröken Dagny Knudsen, som åtminstone
komplimenterades för ovanligt godt minne.
Och påskdagskonserten var som vanligt
ägnad åt Beethovens Nionde, vars
framförande dock tyvärr genom
Konsertföreningens konkurrens börjat förlora något i
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
