Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Musikaliska randanteckningar. Opera och konserter under vårsäsongen. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKALISKA RANDANTECKNINGAR
sägelsens tecken. Sin tribut åt svensk
tonkonst har företaget gett genom
framförandet av de förut vid
operakonserter presenterade förstlingssymfonierna av
Atterberg och Rangström, den senares
verk bärande titeln »Strindberg in
memoriam». En färsk svensk nyhet var en
symfonisk dikt, »Makter», av den produktive
Natanael Berg, vilkens verk relativt ofta
spelats å Konsertföreningen, förmodligen
beroende på de orkestralt tacksamma
uppgifter som de bjuda en dirigent av hr
Schnéevoigts temperament. Verket ägde
tyska satstitlar — »Selbst ist der Mann»
och »Das Weib» — betecknande nog för
tonsättarens avhängighet av sin främste
förebild, Richard Strauss. Den
motsättning mellan mannens och kvinnans väsen,
som jämte en del närmare specificerade
komplikationer enligt programmet skulle
skildras, kom väl ej till ett mer pregnant
uttryck än vad den symfoniska typen med
den formellt grundläggande kontrasten
mellan huvud- och sångtemata i största
allmänhet bruka ge. Berg visade åter sin
virtuosa behärskning av orkesterapparaten,
förenad med en bravur som ibland ter sig
något teatraliskt färgad.
Alltför sällan kan om nygivna verk
sägas att de »införlivats» med repertoaren. Så
talrika som Konsertföreningens konserter
äro, borde dock oftare snara repriser
kunna ges efter ett första framförande, som
ju ofta nog, när det gäller mer
komplicerade skapelser, ej ge flertalet åhörare
mer än en allmän och flyktig orientering.
En gång — ingen gång . . . äger här ibland
tillämpning. Och när, till äventyrs efter
en eller flera terminer, samma verk åter
framföres, kan man ej längre anknyta till
ett någorlunda lättframkallat minne av det
en gång hörda. Även för orkester och
dirigent bör det kännas otacksamt att efter
ett ofta ansträngande inövningsarbete se
ett verk sålunda avfört från spellistan.
För den som här skriver står det som ett
viktigt önskemål att verksamheten jämte
nyheter även omfattade mer täta repriser,
och detta ibland även i sådana fall då en
komposition kanske inte genast odelat
behagat publik eller kritik, vilka båda
instanser inte minst i fråga om musik äro
utsatta för den allmänt mänskliga
eventualiteten att kunna misstaga sig. — Det
finns dock en del kompositörsnamn som varit
mer bofasta på repertoaren.
Undervårsäsong-en ha sålunda flera av Brahms konserter och
symfonier åter spelats. Höjdpunkten av
dessa framföranden och en av hela spelårets
höjdpunkter betecknade Max Fiedlers
besök i april, då de båda första symfonierna,
c-moll och D-dur, spelades. Den tyske
dirigenten har ju flera föregående gånger
gästat Stockholm, då likaledes Brahms-verk
stått på repertoaren. Bättre resultat än
nu torde dock ej förut ha uppnåtts, vilket
delvis får tillskrivas den högre nivå och
därmed följande större mottaglighet för
intentioner, som numera utmärker
Konsertföreningens orkester. Dirigenter äro
av många olika slag. Sådana finnas som
vid en repetition göra ett helt
vederhäftigt intryck genom alla muntligt uttalade
direktiv, men sedan under konsertkvällen,
endast hänvisade till det stumma språkets
uttrycksmedel, kunna svika förväntningarna.
En boren orkesterledare måste tydligen äga
en alldeles särskild psykofysisk makt, ett
visst suggererande något i blick och
åtbörder. Schnéevoigt har något av detta,
som ibland kanske får ersätta den inte
mindre oundgängliga, genomtänkt
detaljerade analysen. Hos Fiedler frapperar
först denna senare egenskap, det
magistrala draget; därpå beror kanske att han
visst stundom inrangeras bland dirigenter
av en »äldre skola», rörande vilken man i
så fall vill hoppas att den aldrig må dö
ut. Men samtidigt som varje enskildhet
är på det strängaste utarbetad, har han
så kunnat försänka sig i andan av ett
verk — och särskilt synes detta gälla den
Brahmska produktionen såsom något med
hans egen personlighet väsensbefryndat —
att orkestern, den av honom med
personlig auktoritet behärskade organismen, blir
ett medium varigenom han ger tvingande
uttryck åt sin egen, manligt starkt kända
uppfattning. Hans Brahmstolkning var
kännetecknad av både skiftande gemyt och
dramatisk kraft.
Sibelius har även i vår hört till de
mer gynnade tonsättarna. Som en stolt
förtröstansfull hälsning från andra sidan
Bottenhavet, där en med oss besläktad
stam just då värjde sin existens i blodig
strid mot barbariet, klingade hans »Snöfrid»,
i vars växelvis av orkester och kör givna
målningar av lockelserna från trollens värld
sköldmön — i melodramens form — äskar
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
