Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Michelangelos Yttersta dom. Några bidrag till dess analys. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL L. ROMDAHL
väldige siare, av Dante och hans
gudomliga komedi. Tyska forskare som
Wolfgang Kallab och Ernst Steinmann ha i
enskildheter uppvisat motsvarigheter
mellan den florentinska världsdikten och
Sixtinas domedagsfresk. Endast ett par
må anföras såsom exempel.
De båda protagonisterna i
helgonskaran kring Kristus, Adam och Petrus,
uppträda på samma platser hos Dante,
Minos och Karön ha likaså övertagits
ur dikten i målningen, och vissa
situationer äro alldeles kongruenta såsom
t. ex. följande:
Med glöd till ögon avgrundstjänarn Karön
dem giver tecken, samlar dem i båten,
och slår med årån efter den som dröjer.
(E. Lidforss översättning. Inferno III 109—nr.)
Eller skildringen av ormen, som
omslingrar sitt offer:
Ej klängde någonsin så fast en murgrön
sig om ett träd som detta hemska odjur
sig slingrade omkring den andres lemmar.
(Lidforss. Inf. XXV 58-60.)
Analogierna mellan dikt och bild
bjuda sig här osökt för den som minnes
Karonsbåten eller den av vidunder
omklamrade syndaren i Michelangelos fresk.
Ställena kunna mångdubblas. Men
det vore dock alldeles felaktigt att tänka
sig, att konstnären medvetet illustrerat
vissa texter ur Dantes dikt.
Michelangelo var, som vi veta, en av sin tids
mest ansedda Dantekännare — man
erinre sig det bekanta ordbytet mellan
honom och Leonardo i Florenz, — och
helt visst kunde han sin Divina
Come-dia, var fylld av dess syner och bilder.
När han nu skulle skildra himmelens
salighet och fasorna i vredens boningar,
vad var naturligare, än att skaldens
mejslade rader oupphörligt ljödo i hans öron,
och att diktens scener och gestalter
självmant inställde sig i skaparfantasiens
tjänst. Ej nog därmed, över Michelan-
gelos domedagsbild kom att vila en
stämning i släkt med den sublima
melankolien i den danteska dikten. Detta är
betydelsefullare än de överensstämmande
smådrag som låta sig fastställa.
Om vi från innehållet gå över till
formen, ha vi först att hålla oss till
kompositionen som helhet. En del studieblad ge
vid handen, att konstnären till en början
tänkt samla bilden till en genomförd
for-mal enhet med linjefloder från båda sidor
strömmande tillhopa i Kristusfiguren.1
Denna kompositionsmetod, söm var
naturlig i en målning av rimliga mått,
visade sig emellertid omöjlig att tillämpa
i den jättelika Sixtinska altarväggen, där
de enskilda figurerna endera måste stegras
till en oerhörd överdriven och
ohand-terlig kolossalitet eller förlora sig och bli
utan all verkan. Här kunde
kompositionen ej byggas med figurer utan med
grupper eller klasar av figurer, vägande
mot varandra såsom helheter men inom
sig uppdelade i skilda gestalter som
balansera varandra. Yttersta domen blir
till ett stort rike med sina relativt
självständiga provinser eller
förbundsstater, först och sist sammanhållet av
den härskarväldighet hos Världsdomaren,
som uttryckts både i hans formdaning
och hans absoluta och relativa mått.
Han behärskar bilden till den grad, att
det dröjer innan betraktaren kommer sig
för med att fästa blicken vid något
annat. Avtagandet av skalan nedåt,
som vi redan funnit i de medeltida
domedagsbilderna, har här begagnats
såsom ett huvudmedel i kompositionen —
stegrande och samlande.
Den övre delen av bilden har på
detta sätt erhållit en pondus i ordets
bokstavliga mening som är av väsentlig
1 Se teckningar i Musée Bonnat i Bayonne
och Casa Buonarroti i Florens, avbildade i E.
Steinmann, Die Sixtinische Capelle II Abb. 63
och 65.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
