Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Michelangelos Yttersta dom. Några bidrag till dess analys. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MICHELANGELOS YTTERSTA DOM
UPPÅTSTIGANDE GESTALTER. DETALJ UR YTTERSTA DOMEN.
innebörd för det helas verkan. Tyngd
är huvudegenskapen i Yttersta domens
komposition, en tyngd gentemot vilken
all rörelse blir något underordnat. Alla
de riktningar som korsa varandra i
grupperna och figurerna motväga
varandra och få i den lodräta sin resultant.
Därav det oerhört auktoritativa, det
obevekliga och ödesbestämda i bildens
skådespel.
Med detta betonande av den
vertikala rörelseriktningen sammanhänger
Michelangelos lösning av bildens
rums-23—Ord och /Iild, sy: c dr g.
problem. Man tänker sig, att dessa
scener av nedstörtande och stigande
försiggå i en ändlös rymd, som uppfylles
av gestalternas vimmel, och stöter i själva
verket på en vägg, en luftvägg om man
så vill, mot vilken grupper och figurer
teckna sig liksom mot bakgrundsytan
hos en relief. Hela nedre hälften av
Yttersta domen är en lodrät bildvägg
och kunde tänkas överförd i marmor, så
utpräglat plastiskt är den koncipierad.
Men då den nått upp i jämhöjd med
Kristus, viker sig bilden och bildar ett
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
