Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Michelangelos Yttersta dom. Några bidrag till dess analys. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL L. ROMDAHL
TREENIGHETENS TRIUMF (LA GLORIA).
OLJEMÅLNING AV TIZIAN. I Pradomuseet i Madrid.
vänster och huvudena vända inåt mot
Kristus. Armarna hos ett par på
marken sittande uppståndna med ryggarna
utåt, i nedre vänstra hörnet,
Bartholomæus’ rörelse med kniven upprepad av
figuren ovanför. O. s. v. nästan
överallt hela jättebilden igenom. Ett rum
lör sig intaga de fördömda som stiga ur
Karons båt — hos dem får den
upprepade rörelsen ett nästan
»kinemato-grafiskt» uttryck, den återges i sina
skilda stadier med gradvisa variationer.
Michelangelo är ej ensam om den
parallella eller upprepade rörelseriktningen
såsom konstnärligt verkningsmedel —
vi erinra oss hur Louis David begagnar
det i Horatierna och Edén i Bollhuset,
vi se det gång på gång användt i Jean
François Millets starkaste kompositioner.
Men hos ingen förekommer det i samma
utsträckning och samtidigt så osökt
övertygande som hos Yttersta domens målare.
Abstrakt och formelbundet är detta
verk minst av allt. Dess grupper och
figurer, gripa så omedelbart, säga så
mycket och säga det så skönt och
mäktigt, att man måste göra våld på sig för
att uppspåra de regler och lagar efter
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
