Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Några rader om Wordsworths Ode. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS ÖSTERLING
lidanden, som i en kommande tid
förestodo oss, skådade såsom rnystér och
epop-ter i ett rent ljus fullkomliga, obemängda
och saliga gestalter, själva rena och
obesudlade av det som vi nu, däri fängslade
liksom ett skaldjur, släpa omkring med
oss under benämningen kropp» (pag. 250).
När Wordsworth utrustar barnet med en
självskriven andlig superioritet, en högre
känslighet för bortomjordiska syner och
budskap, innebär detta i alla händelser
en uppfattning, som är alldeles främmande
för Platon, tydligtvis en rent romantisk
tolkning, om också i övertygelsens levande
utformning originell med Wordsworth.
Det kan tilläggas, att Wordsworth på
ålderdomen ansåg sig böra framföra en
ursäktande förklaring på denna punkt,
nämligen i den s. k. Fenwick-noten, med
rätta beklagad av alla Wordsworths
uppriktiga vänner, från Matthew Arnold och
till hans senaste biograf, G. Mc Lean
Harper, därför att denna självkommentar bl. a.
ger en historiskt oriktig bild av mannen
som i sin fulla skaparkraft diktade detta
ode. Den gamle Wordsworth söker här
lugna »de goda och fromma personer»,
som bekymrat sig över hans tro på själens
föruttillvaro; han försäkrar, att han ej
menat saken så bokstavligt och ej velat
anbefalla nämnda idé åt de troende, även
om syndafallsdogmen kan betraktas som
en analogi till dess förmån.
Vid sidan om detta uttalande, som
man lugnt kan lämna ur räkningen,
innehåller emellertid Fenwick-noten även
några psykologiska upplysningar av värde.
Wordsworth talar om sin svårighet att
i barndomen tänka sig döden, d. v. s.
att han själv skulle dö: »Min svårighet
kom ej sä mycket ur känslan av
kroppslig livaktighet som ur känslan av att
anden i mig var obetvinglig. Jag plägade
grubbla över berättelserna om Enoch och
Elia och nästan övertyga mig själv om
att vad det än komme att ske med andra,
skulle jag föras till himlen på något
liknande sätt. I en härmed närbesläktad
känsla var jag ofta ur stånd att tänka
på yttre ting såsom ägande yttre existens,
och jag meddelade mig med allt jag såg
som något ej från mig själv avskilt, utan
samhörigt med min egen immateriella
natur. Många gånger har jag på väg till
skolan gripit tag i en mur eller ett träd
för att återkalla mig själv från denna
avgrund av idealism och till verkligheten.
På den tiden var jag rädd för dylika
själstillstånd. I senare perioder av mitt liv har
jag, i likhet med vad vi alla ha skäl att
göra, sörjt över en underkastelse av
alldeles motsatt art och gladt mig åt dessa
hågkomster–-.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
