Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ode. Vinkar om odödlighet ur hågkomster från den tidiga barndomen. Efter William Wordsworth. Översättning av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM WORDSWORTH
II.
Regnbågen skiftar än,
och rosen är min vän,
på fästet lika blid
går månen upp med drömmarfjät,
och sjön i stjärnefrid
är samma majestät.
Var dagssol är en födelse på nytt —
och dock jag känner, vart jag går,
att något härligt har från jordens yta flytt.
III.
Nu sjunga fåglarna sin jubelsång,
och lammen springa vall
till herdetrummans skall.
Det vemod som har vaknat i mitt bröst,
betvingas åter av naturens röst
och flyr för denna gång.
Ur klyftan klingar forsarnas revelj,
de fjärran bergens ekon vandra snällt,
och vinden hälsar mig från sömnens fält —
ej skall mitt vemod kränka vårens helg!
Se, allt är välbehag,
land och sjö
med lekar sig förströ;
Majs blida hjärtelag
ger själva djuren lov i dag —
stäm upp din låt,
du glädjens barn, du herdepilt, och låt oss följas åt!
IV.
I sälla väsen, glammande av vår,
så hör jag edra lystringsrop och ser,
hur alla himlar fröjda sig med er.
Mitt hjärta med i festen går,
bekransat är mitt huvudhår,
er sällhets rikedom jag delar och förstår!
Skam, om jag ensam brute
med sorg de andras lycka
i majmorgon tida,
då markerna sig smycka
och barnen äro ute
att plocka blom i de tusen dalarna vida,
och solen skiner gyllenvarm,
och lillan sprattlar på sin moders arm: —
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
