- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
378

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AUGUST BRUNIUS

skådespel, ett innehållsrikt, äventyrsfullt,
alltigenom levande skådespel, som bara har
det felet att vara för långt och kompakt;
det lider av det Shawska grundfelet, som
jag några gånger kinkat på: de första
akternas friska och klara knapphet löper ut i
oväsentligheter och prat, dialogen tar till
sist loven av handlingen, strömmar på och
strömmar på, växer, sväller över alla
bräddar, forsar vidare allt stridare — till dess
författaren resolut sätter proppen i med en
god slutscen. Dramat är skrivet i Shaws
vanliga saltade och hänsynslösa stil med
några glimtar av verkligt djup fantasi. Det
har på sätt och vis en lycklig utgång;
men det är icke därför mera fars än
Strindbergs »Siste riddaren».

Vad är det som gjort att Strindbergs
direkta och blodfulla historiska dramatik
alltid framkallat jeremiader över hans
anakronismer, medan andra författares historiska
grodor svalts utan knot, bara de serverats
med tunn konventionalism; att Shaw och
senast Baring mottagits med misshag,
förvirring eller besvärad tystnad från rätt
många håll — de populära tyckenas och
än mera de intellektuella övertygelsernas
— medan den historiska lyrismen alltid
hos oss fått sin publik, även om den varit
bra hårdsmält? Vad har gjort detta om
icke en allmän ovilja ipot historien som
levande verklighet. Historien kan icke
vara presens annat än i de absolut säkra
dokumenten; men icke ens i dem är det
förflutna helt ett närvarande, ty de ha
supit in alla de mellanliggande seklernas
mögel, smuts och damm Men lägg fram
ett papper som är rent och vitt med färsk
svart skrift, ett papper som varken gulnat
eller luktar. Alla papper ha en gång
framträdt i denna barnsliga oskuldsdräkt; men
icke förty skall den, presenterad som
historisk, framkalla ovilja hos somliga,
munterhet hos andra, allt efter lynnenas olika
läggning. Vårt modernt historiska sinne,
som vi så gärna berömma oss av, tycks
huvudsakligen vara verksamt i att draga
en oöverstiglig gräns mellan förflutet och
närvarande, att betrakta det historiska
skeendet på ett sätt och livets utveckling på
ett annat. Allt som här livets egen färg
i historiens framställning blir med denna
skolmässiga uppfattning en anakronism.
Men historien ^aranakronismer,
verkligaana-kronismer, ibland grova anakronismer; och

det förargliga är att ju bättre vi känna en tid,
ju flera intima drag som kunnat letas fram
ur deras djup, desto rikare tyckes den bli på
verkliga anakronismer. Den moderna
historiska forskningen har väsentligen två
sidor: den närsynta dokumentsgranskningen
och överblickarna i fågelperspektiv.
Däremot är det historiska berättandet med
dess förmåga att blåsa liv i figurerna och
sätta färg och luft i bakgrunden numera
skrumpnat samman. Allt detta, men
synnerligen vördnaden för dokumentet som
sådant — det må vara ur artistisk och
psykologisk synpunkt alldeles likgiltigt —
och synnerligast den moderna
benägenheten för springande aforistisk framställning
eller vanan att draga konstruktionslinjer
mellan olika historiska företeelser och
teckna schematiska utvecklingsknippen, har
bidragit att hindra lekmannens förmåga att
uppfatta historien som ett presens, som ett
människornas liv under vissa givna
förutsättningar. Vi veta nog för mycket om
kultur och stildrag, om varje epoks
tidsdoft; det mänskliga har glidit undan i
bakgrunden eller åkt ut i kulissen, medan
dekorationen fått bli allt. Höra vi ordet
antik, se vi genast en relief av marmor,
icke rent vit eller polykrom utan nött,
mörknad guldfärgad marmor, där
människorna stå i en abstrakt rad utan
personliga drag. Höra vi talas om renässans,
se vi en färgrik tavla med hårda konturer,
strålande och luftlös. Vi kunna numera
utan att just äga en diktande fantasi göra oss
en rokokopastiche av pärlemoraktig
pastellglans, måla en tung barock komposition,
teckna en medeltida, förvridet gotisk
drömsyn. Skulle vi tala om antikens otyglade
passioner, medeltidens stillhet, rokokons
barbari, penningväldet under riddartiden,
skulle det nog vara’ett hårdt och förvirrat
tal för många. Som all generalisation
skulle det också vara en smula falskt, men
de verkliga anakronismerna, som bryta den
vedertagna stilen, skulle alltid kunna ge
oss ett stöd. Se igenom tidsfärgen, se
bort från dokumentets gulnade papper —
och det finns rikt och tunt blod, liv och
apati, barbari och förfining, merkantilism
och idealism i alla epoker. Tidsfärg och
tidsdoft är i mindre grad tidens egen färg
och doft men mera ett verk av
århundradenas packade stoftpartiklar; liksom ett
fjärrlandskap är blått, silvertonigt, gråbrunt

378

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free