Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIENS EGNA ANAKRONISMER
icke i sig själv så mycket som genom de
luftlager vilka ligga mellan det och åskådaren.
1 alla händelser äro historiens egna
anakronismer väl värda att studera. Låt
oss se på några, huller om buller. Där är
till exempel en tavla av en historisk
badsejour, en tämligen frivol och munter tavla.
»Männen bära endast en gördel; damerna
äro klädda i ett slags små skjortor av linne,
vilka äro uppfläkta på sidorna och icke
alls dölja bärarinnans bröst, hals och
armar. De spisa ofta middag i badet på
bord som flyta på vattnet, och herrarna
tillåtas gärna deltaga i denna förströelse.
Vi fingo åtskilliga inbjudningar. Två av
oss gingo också dit, roade sig bra, åto,
drucko, konverserade med tillhjälp av tolk
och fläktade med solfjäder svalka åt
damerna. — Denna badort är en allmän
mötesplats för älskande, för skönheter, för
alla med ett ord som äro vänner av nöjet.
Många damer påstå sig vara sjuka endast
för att kunna bli sända till denna badort.
Man ser följaktligen här ett antal
skönheter utan sina män och utan något manligt
beskydd överhuvud, endast åtföljda av ett
par kammarjungfrur och en manlig lakej
eller av någon äldre kusin, som mycket lätt
kan dragas vid näsan. Här se vi vidare
abbéer, munkar och präster av alla slag,
som leva friare än någon av det övriga
sällskapet. Dessa kyrkans män ses ofta,
glömska av sin värdighet, bada
tillsammans med damerna och pryda sitt hår med
sidenband. Männen se sina hustrur
kurtiseras och till och med intimt uppvaktas
av främlingar utan att de finna sig på
minsta sätt störda eller oangenämt berörda.»
Vem ser icke rokokons behag,
effemine-rade seder och lätta frivolitet i denna
berättelse, som liknar en tavla av en fransk
rokokomästare, Pater eller Boucher — men
den är skriven i Aargau 1416; och det
icke minst kuriösa är att här se en
renässansitalienare — Poggio Bracciolini — mildt
förfasa sig över den tyska lättfärdigheten.
Det gav ju också en säregen doft åt
stämningen att kättaren Hieronymus av Prag
dömdes till bålet av dessa leende och
be-kymmerslösa människor.
Här är en annan tavla av något annan
art; den skildrar en avrättning. »Sedan
han (den avrättade) således legat en liten
stund, kom bödeln med sina drängar upp,
kastade ned bägge blockarne och vände
om kroppen, så att den kom att ligga på
ryggen och all den övriga bloden förrinna.
Häruppå gingo de ned på marken igen,
togo sig frukost med bröd och brännvin
för att styrka sig till den magstarka
förrättningen; återträdde så upp igen, då
bödeln med en stor kniv ristade upp
kroppen allt upp ifrån halsen till midjan,
varefter drängarna uttogo hjärtat, inälvorna
och det hemliga tinget och lade allt detta
uti en påse som bars i en grop under
steglen där det jordades. Sedan gicks på
med bilan och delades kroppen först längs
efter och sedan tvärs över i fyra delar.»
Men nog — skildringen börjar redan bli
för magstark för oss veklingar; och vi
skulle väl helst med en suck av lättnad
gissa på någon medeltida skildring av
denna obeskrivliga råhet. Men det är
något helt annat: en tavla från tredje Gustafs
dagar, i själva verket Anckarströms
avrättning utanför Stockholm. Och detta
kuriosum minskas icke i besynnerlighet av att
berättaren är ingen grovhuggare utan den
sensible Gjörwell, en gammal man som
gått den långa vägen på egna ben för att
med egna ögon kunna se icke ett förhatat
vidunders utan en gammal väns
uppbyggliga ändalykt. Och hans anteckningar äro
gjorda i ett brev till den icke mindre
sensibla dottern och avslutas med det
gemytliga: Din trogna Pappa.
Så skulle man kunna fortsätta sida upp
och sida ner att anteckna historiens kuriosa
från berömda brevsamlingar, dagböcker och
biografier. Den ena stunden rycker man
bakåt till de mörka kulturtiderna, den
nästa slungas man fram till sin egen tid
genom någon aggressiv aktualitet. Jag
minns hur lustigt moderna en mängd
detaljer i Goethes brev kändes för mig den
första gången jag ögnade igenom dem,
icke minst de rader där han utvecklar det
preussiska maskineriets träffsäkerhet och
jämnhet — »med ett urverks precision»,
om jag minnes orden rätt. Dessa
egendomliga aktualiteter skall man med största
sannolikhet just möta hos de skarpsinniga
och betydande dokumentskrivarna, dessa
som ha blick för det djupast mänskliga
och kunna ge det en levande form.
Men antikens anakronismer, se de äro
ändå svårast att smälta för oss!
Latiniteten och grecicismen ha för oss kommit
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
