- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
380

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AUGUST BRUNIUS

att avsätta hårda skal kring kärnan av
antikens väsen under den vulgära
realbild-ning och naturvetenskapskult som är
nutidens form. Vi umgås icke längre
förtroligt med klassikerna och bli bestörta då
oväntade drag dyka fram ur denna
främmande värld. Det synes särskilt svårt att
fatta att antiken rörde sig med ett liv av
nyanser som vårt eget och att icke
människorna, icke ens de största bland dem,
stodo staty och poserade i hård profil. Jag
har för min del numera ingenting att invända
mot Shaws Cæsar, fastän han har så många
drag av modern gentleman. Enligt min
fullaste övertygelse var Cæsar en modern
gentleman. Om han kunde tänkas komma
in i en stor nutida salong, skulle han
knappast kännas så mycket främmande för
den och blott småningom avslöja sig som
av en annan tid — kanske bara genom
sin högre urbanitet, sin brist på
tillgjordhet. Men tänk oss Napoleon instörtande
i ett sällskap, hur han skulle stöta och
irritera alla, med sina teatermanér, sin
brutalitet, sin mask av brons, sin pose med
armen instucken i bröstet. Sannerligen
en främling lika mycket som om Colleoni
eller Sforza promenerat in bland oss.
Napoleon har aldrig kunnat vara riktigt
intim; men Cæsar, som var en överlägsnare
typ, kunde det till fullo. Cicero har givit
en outplånlig bild därav i sitt brev till
Atticus om Cæsars besök i hans villa vid
Neapelkusten. Det är frampå senhösten.
Cæsar har i förbifarten varit inne hos sin
bankir Balbus och gjort upp en del affärer,
och så kommer han vandrande utmed
stranden och träffar sin gamle politiske
ovän, aristokraten med den flytande tungan
och det angenäma men icke just pålitliga
väsendet. Cicero undviker att ge själva
sammanträffandets detaljer; men intrycket
står klart för honom och läsaren: han
var ju riktigt trevlig! Sedan han
badat får han höra ledsamma nyheter, men
»ändrar icke en min»; gör toalett och
går till bords. Han har nyss gått igenom
en kur för sin dåliga måge och tar
sålunda med godt samvete för sig av mat
och dryck. Värden döljer icke i sin
berättelse att rätterna voro utsökta. Men
huvudsaken var att man hade
trevligt och pratade ogenerat. Om vad? To,
säger Cicero, »vi kom inte in på seriösa
frågor — det var mest prat om studier

och böcker. Kort sagt, han trivdes och
tog det riktigt gemytligt.» Man ser de
gamla herrarna så livslevande invid sig
att det bara fattas att värden sträcker sig
efter en låda och bjuder: »Skall du inte
ha en cigarr till?» Man har glömt att
de inte sitta i klubbstolar och dricka kaffe
utan ligga i sina vita togor kring
gästabudsbordet.

Och så är det ändå bara fyra månader
till den vårdag då Cicero sänder en annan
romare detta brev, som låter som ett
telegram :

»Bra gjordt! Det vaf en glädje! För
dig och för mig. Hjärtliga hälsningar.
Lita på mig! Sänd mig en hälsning
tillbaka och säg mig vad du och de andra
göra!»

Det är skrivet den 15 mars 44 och
adresserat till en av de sammansvurna
omedelbart efter dådet. Man kan undra:
är detta ett särskilt romerskt drag? Det
föreföll så märkvärdigt bekant.

Det är helt visst andra drag i Ciceros
korrespondens som på samma sätt äro lika
moderna som antika, lika nordiska som
sydländska. Där är till exempel det
äktenskapliga grälet mellan Quintus Cicero och
hans hustru Pomponia, när Marcus Tullius
är sin brors gäst på dennes gård. Quintus
ger sin hustru en vänlig anmodan om att
tillkalla tjänarna, vilket hon lika ologiskt
som argt besvarar med utbrottet: »Här i
huset blir jag ju behandlad som en
obehörig!» Mannen har nämligen ordnat den
lilla frukosten för sin bror utan att
åtspörja henne.

Man ser familjescenen för sig som om
den fotograferats. Hustrun går med en
ond blick som vederbörligen annoteras av
gästen. Mannen säger melankoliskt till
denne: »Ja, sådant där får jag höra var
dag.» Och Cicero låtsar om ingenting,
men »harmsen och led» är han. När de
gå till bords vill hon icke komma ut och
vara med. Mannen skickar in rätterna
till henne. Men nej — hon skulle inte
ha något! »Kort och godt — jag har
aldrig sett något mera godlynt än min bror
och något mera ovettigt än din syster.»
(Brevet är ställt till Atticus.)

Är detta icke som en sida i Bärings
Dead Letters? Denna bok som
förbryllat några svenska kritici och retat andra

380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free