Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIENS EGNA ANAKRONISMER
så där lagom. Man synes på sina håll
ha velat uppfatta den som ingiven av en
viss vulgär respektvidrighet mot de höga
ämnena och de höga personerna. Jag har
annars lite svårt att förstå ursprunget till
den tveksamma animositet som lyst fram
mellan deras ord. Nå, det kan villigt
medges att Bärings ställning till sina ämnen
icke genast står så klar för den läsande,
i alla händelser icke så klar som Anatole
France’s i några av hans kulturhistoriska
noveller som för visso ta försteget rent artistiskt.
Baring undviker tendens eller döljer
framgångsrikt tendensen. I »Judeens
ståthållare», som nämnts på tal om Bärings bok,
är den ironiska tendensen så skarp att
den ger skildringen en psykologiskt falsk
turnyr. Då Pontius Pilatus förnekar att
han har något minne alls av en judisk
upprorsman som en gång i tiden hette
Jesus Kristus, så tro vi honom icke
obetingat, ty det är Anatole France sorn talar
med hans tunga. En klok, välvillig och
samvetsgrann ämbetsman och
privatmänniska som Pilatus glömmer icke så lätt en
man för vilken han envist besvärat sig
och — mer än det — till sin smälek
besvärat sig förgäves. Alltnog, Baring
döljer sig i regeln skickligare bakom sina
figurer, men det är en viss skiftning i hans
ton, ibland burlesk, ibland helt förstulet
leende, ibland objektiv ända till
opersonlighet; och denna skiftande ton kan nog
vålla den ovane svårigheter.
En kritiker, kanske flera, synes
misstänka att Baring velat kullkasta några
gängse eller fastslagna föreställningar om
historiska förlopp eller personligheter. Men
det är nog att gå ett stycke för långt.
»Nero intervjuad» är inget nytt försök till
Ehrenrettung av kejsarvidundret. Messalina
räddas icke heller från århundradens
smä-detrafik in i de politiska martyrernas
helgedom. Men vad innebära då just dessa
skisser? Den förstnämnda innebär väl helt
enkelt detta att Nero må ha varit ett stort
kräk eller en grym bandit eller bådadera,
men ingenting hindrar att han inför en
nyfiken främling kunnat uppträda med den
största korrekthet och förmått ge en logiskt
bindande framställning av sitt förträffliga
regemente, och märk väl! detta utan att
med nödvändighet hyckla i stort och smått.
Nero har kanske i verkligheten sett sig
själv som en välvillig och klok regent, lik-
Foto. Elliot & Frey.
MAURICE BARING.
som han faktiskt såg sig som en stor artist.
Jag tror att Bärings karakteristik är mera
sann än många andras, där Nero går
omkring i det dagliga livet som om han ätit
barn till frukost, tänkte lysa sig i
skymningen med brinnande kristianer och
besegra nattmörkret med eldsvådan av en
världsstad. Ett parallellfall finner man i
en skiss av Baring i hans likartade samling
Lost Diaries med titeln »Ur kejsar
Tiberius Journal Intime», där man ser kejsaren
meditera en smula vemodigt över livet
men trösta sig med »att fastän jag icke
kan gå till eftervärlden som ett stort
militärt geni à la Julius Cæsar, skall jag
åtminstone lämna efter mig ett fläckfritt
namn vad mitt privata liv beträffar och ett
orubbligt rykte för välvilja, godhet och
pliktkänsla. Jag skulle vilja att det
sades om mig: Fastän han hade många fel
såsom knarrighet och brist på djärvhet,
satt hans hjärta på rätta stället.» Det är
inte bara roligt, det kunde vara sannolikt.1
Messalina var »en av de få verkligt
goda kvinnor» den snälle bibliotekarien
Pallas någonsin råkat. Men äro vi
skyldiga att tro på annat än hans
utomordentliga bona fides? Mannen var icke bland
de mera klippska eller bedömde åtminstone
böcker något bättre än människor. Hans
1 Då Viktor Rydberg satte sig att skriva sina
»Romerska dagar», animerades han väl av en
något besläktad lidelse för utforskandet av just
dessa subtila psykologiska gåtor som raden av
romerska kejsare erbjuder. Särskilt i fråga om Nero
trängde han onekligen ett godt stycke under
marmorn; men tyvärr var marmorn utgångspunkten för
honom. Hans porträtt av Claudius stämmer
förunderligt väl meel Bärings.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
