Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historiens egna anakronismer. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIENS EGNA ANAKRONISMER
har ikke mer Forstand end nogen Kylling har
og kan jo ikke sige vad det trænger til
men passes skal det. Gæt dig frem vert Ojeblik
om det vil drikke eller önsker anden Hjælp.
Det nytter lige meget; man tog fejl endda;
den stakkels lille Mave gør hvad selv den vil;
saa maa man vaske alting, baade Barn og Svöb.
»Den stakkels lille Mave gør hvad selv
den vil!» I Palmblads svenska
översättning är språket ännu mera kärvt och
direkt: »Barnmagen töms av egen drift.»
Sådana smått komiska och på samma gång
rörande detaljer midt inne i det tragiska,
midt i handlingens vändpunkt — det är
ju Shakespeare tvåtusen år före
Shakespeare, det är modernt rentav, det stämmer
i varje fall icke alls med den gamla
föreställningen om klassisk kyla oeh
abstraktion. Aiskhylos’ förkärlek för ordlekar
och bollande med namn av alla slag äro
också stilbrytande drag, man skulle vilja
säga germanska; det är en naiv och robust
livstrohet och kärnfullhet hos honom som
ge ett intryck av igenkännande hos en
nordisk läsare.
Men jag håller på att glida från
själva ämnet. »Dead Letters» har en
grund som i själva verket gör boken
betydande och inte bara rolig. Den är en
kritik, om man så vill, men icke av historia
utan av liv; den ironiserar över samtiden
och icke över det förgångna. Brevformen
är naturligtvis icke en tillfällighet: den ger
just med skärpa samtida närsynthet och
samtida skevsynthet. Vad se dessa
vardagsmänniskor hos sina egna? För dem
är Cæsar en ledsam fackman, Catullus en
full bråkmakare av tvivelaktig poetisk
genius, Horatius sen mindre poet»,
Shakespeare en gycklare, vars namn det inte
lönar mödan att hålla i minne, Goethe en
ordinär hr Müller, Heine en pratsam
långhårig tysk, Bellini ett underverk, Musset
en obetydlig älskogskrank salongsherre o.
s. v. Man skulle kunna fortsätta listan
långt utanför Dead Letters och särskilt
samla en grupp föraktade och förlöjligade
namn från detta platt borgerliga iSoo-tal
(som Baring skulle stå i så innerlig
samklang med). Den listan upptar namn på
storheter från alla områden, politik, dikt,
konst, musik, uppfinning. Bismarck fore
1870 var en komisk figur, Keats, Shelley,
Browning nedklubbades, Hebbel och
Schopenhauer tegos ihjäl; vem mäter all den
smädelse som ända in i det sista hopades
över ädla och nyskapande konstnärer som
Courbet och Manet, Leibl och Marées,
Cézanne och Gauguin och Josephson — namn
utan vilka seklet vore dömt åt platthet och
tomhet. För vardagsvärlden hörde
Ros-settis lyrik till »the fleshly school of
poetry»! Swinburne och Wagner kunde
rida ut förföljelsens stormar tack vare en
seg tåga vävd av människoförakt och
envishet, som inte just gjorde dem större eller
finare som individer. Man får nästan vara
glad åt att dessa storheter så ofta kunde
ha föraktet och en mindre upphöjd ilska
som sköld mot smädelsen.
Men i varje fall, sens moralen i Dead
Letters är icke: så kulturlös, så andetom
just den tiden var; utan: hur skarpsynt
och rättvis är vår egen tid? Se vi de
rätta proportionerna hos människor och
händelser omkring oss, kunna vi något så
när skilja agnarna från vetet, döma
rättvist, profetera ens endels?
Det är en samvetsfråga som icke
lämpligen besvaras i klump och generellt. Var
och en bär en del av ansvaret för sin
samtid och får svara för sig. Och om vår
tid synes oss lida en beklaglig brist på
verkliga stormän, ledare och hjältar, är
icke den verkliga orsaken därtill, som
Chesterton en gång antydt, att söka i en
förvånande oförmåga till hjältedyrkan hos
den stora massan? De tider som varit
stora ha trott på sin egen storhet. Men
vi ha väl fullt av celebriteter och s. k.
duktigt folk, men inga tidssamveten, inga
profeter, inga kulturens och tidens
mäktiga talemän. Den nu föraktade
victori-anska tiden hade stormän och hjältar av
alla slag, hjärtats och hjärnans. Ger icke
det även en filosof något att tänka på?
3«3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
