- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
385

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Brunius. Av Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AUGUST BRUNIUS

träda som pioniär för en hel del, som ännu
ej officiellt värdesatts på den litterära eller
konstnärliga börsen, har ingenting med
härroparens yrke att göra. Han är orädd,
han tar sin ställning till problemen med en
övertygelsetro och ofta en snabbhet, som
en mer försiktigt anlagd ibland har svårt
att fullt följa med, men det sker utan stora
åthävor och utan att som mer än en av
kollegerna i in- och utlandet spekulera på ett
hedersamt livstidsengagement i en
nyupptäckt Messias’ tjänst eller inhösta första
utdelningen på hans frälsningsbudskap. Han
har knappast ens det mått av filosofisk
djupsinnighet, man anständigtvis brukar begära
av den, som går inom skranket som »den
tionde musans» riddare, hans estetiska kritik
sväller icke ut till humanistisk
kulturspekulation eller öppnar långtgående perspektiv mot
de allmänmänskliga förhållanden som ligga
bakom och framför — en den kritiska
verksamhetens lyftning och dess värdes
fördjupning, där detta blir mer än en turnering av
pretentiösa banaliteter, det odrägligaste under
solen i motsatt fall. Själv definierar han i
förordet till sin sista bok kritikerns uppgift helt
enkelt och blygsamt som den att tjäna,
»tjäna allt som synes honom livsdugligt och
lovandes. Men han tillägger: »Hans första
plikt är dock att roa sig själv. Endast
därigenom kan han intressera andra.» Det
låter ej allt för ceremoniöst och gravallvarligt.

I själva verket är det ej alldeles lätt
att formulera en knapp karakteristik av
August Brunius som granskare. Den som
skriver för att i första hand roa sig själv
— uttrycket må tagas som det överdrivet
tillspetsade epigram, det väl vill vara —
skriver ej för att lägga sina prestationer
till rätta för de syntetiserande synpunkterna
därpå och intaga den tjänligaste
kameraposen. I viss mån beror givetvis
svårigheten i fråga på hans produktions splittring
efter de mångsidiga intressen han företräder.
Det är många ting, han hunnit taga på.
Där finns en rent efemär bagatellsak som
skizzsamlingen Tolv flickor (1912) och
de nyssnämnda resebreven (19 10) —
känsliga, reflektiva eller hänförda dagboksblad
från strövtåg över bergen kring de italienska
sjöarna och genom Toscana — där finns
inträngande förstahandsbehandlingar av
modärn bildkonst och arkitektur (Hus och
hem, 1911, Färg och form, 1913, lims t
Josephsons färgkonst, 1916, Det modärna

originalträsnittet, 1917), studier över
litteratur och teater, mer än en gång rörande
sig på historisk mark (Engelska profiler,
1914, Shakespeare och scenen, 1916,
Elaka dialoger om teater och verklighet,
1917, Ansikten och masker, 1917) och
här och var insprängda uppsatser i andra
dagens kulturfrågor. Och dock skall man
över allt, antingen man kan göra det klart
för sig eller ej, finna en sammanbindande
tråd dessa intressen och dessa olikartade
ämnen emellan, som man ej kan taga miste
på, ett personlighetsmärke, som man
känner igen och som man säger sig vara den
gode kritikerns signum.

Vad är då en god kritiker? En fråga
som det kan ges många svar på, utan
tvivel. Den naiva människans, dens, som
för att begagna ett lustigt uttryck av
Sigfrid Siwertz Ȋnnu lever kvar i det
estetiska oskyldighetstillståndet», skall svara:
»Den som tycker och skriver detsamma
som jag tycker». Han uttrycker sig
naturligtvis ej så, men i sista hand menar han
det. Och det kan väl vara fråga om,
ifall de många utredningar, som utifrån
långt överlagdare ståndpunkter sett dagen
om den ästetiska granskningens uppgifter
och väsen, kommit så synnerligen mycket
utöver denna hopplösa subjektivism. Ty
till sist är det nog i själva verket så, att
den inte bara står i vägen för våra svaga
mänskliga försök att tränga fram till den
opersonliga objektivitetens jag-befriade
avklaring, men att den rymmer ett
sanningsmoment, som i sig självt har allmängiltig
natur. Normen för ens bedömande av en
konstnärlig företeelse ligger givetvis rotad i
ens personliga temperament och ens allmänna
åsiktsbildning för så vidt åtminstone denna
åsiktsbildning, ej — så som den förvisso
tyvärr är hos allt för många — är ett
oorganiskt mixtum-compositum av
konventionella vaneföreställningar och allsköns
opersonligt tjuvgods från andras marker
och för så vidt man med konst menar
något annat än ett grövre eller finare
divertissement. Det vore uppenbart orimligt att
begära av någon, att han skulle slita denna
norm loss från det, som utgör dess egen
förutsättning. Tron på möjligheten av ett
»rent konstnärligt» bedömningssätt tillhör
de chimärer, vilkas otillförlitlighet en hopad
summa av nedslående erfarenheter bör vid
det här laget ha avslöjat pä de flesta håll.

25—Ord och Bild, 27:e årg.

385

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1918/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free