Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Brunius. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
En kritik med famnen lika förbehållslöst
öppen mot hela världen,
»Seid-umschlungen-Millionen»-kritiken, kan äga många
mänskligt sympatiska drag, men är i sig själv ett
oting.
Men bekänner man sig alltså
principiellt till denna happlösa subjektivism i
de kritiska värdebedömningsfrågorna— och
bortser man dessutom från vissa andra
verksamma moment, som i viss mån kunna
kompensera den — må man så mycket
starkare betona kravet på att det subjekt
som värdesätter skall vara av den betydelse,
att värdesättningen blir något mer än ett
individuellt uttalande ut i luften. För den
som kommit ur det oskyldighetsstadium,
som nyss nämndes, betyder det i själva
verket mindre vad som till sist säges än
på vad grunder, rned vilken motivering
det säges. Det är därför som den lyriska
kritiken, den som nöjer sig med att,
fraseo-logiskt mer eller mindre lyckligt, vidare
dikta över sitt föremål, blir alla dess
eventuella förtjänster till trots så oredlig, så
intellektuellt osedlig — dess uppgift är
att suggerera åt ett visst håll, att med
stämningens makt få läsaren att glida dit
han till äventyrs icke vill, den må för övrigt
alls ej bara vara ett lösligt spel med ord.
Den gode kritikern är den, som förmår
genom sin logiska argumentering föra
läsaren till problem eller utgångspunkter för
problem belägna ett stycke under ytan av
hans subjektiva åsiktskomplex, dess fasta
ytterskal, och få blick för de psykologiska
och filosofiska moment, som utgöra själva
de vägskäl, ifrån vilka här i denna de
osäkra mänskliga begreppbildningarnas
kaotiska värld den enes stigar grena av från
den andres. Subjektivismen är därmed ej
övervunnen, men har man någon
självkännedom, någon liten aning om på vilken lösan
sand man all god vilja till trots byggt sitt
hus, skall man då vara villig erkänna
berättigandet av meningar, som inte gå att
täcka med ens egna. Den gode kritikern
behöver inte vara en metafysiker, som i sin
tidningsspalt skall bena upp dessa
bakomliggande problem och försöka förlika det
motsägande, det räcker med att han
hänvisar till dem och vädjar till deras
svårigheter. Förmågan att förmedla synpunkter,
att skänka sin åsikt givande och till
begrundan inbjudande skäl är en god
kritikers kännetecken. Då naturligtvis bortsett
ifrån i detta sammanhang mera sekundära
bestämningar, stilistisk förtjänst m. m. dylikt.
Ur denna synpunkt just är det som
August Brunius är en i eminent mening
god kritiker. Han är en av de ej allt för
många här i landet som verkligen kunna
detta, giva synpunkter och intressanta
motiveringar för vad han menar. Han är en
av de få som verkligen äro i stånd att
fa en läsare att fatta kärnpunkten i den
fråga, det rör sig om, få honom att
reflektera däröver och, då läsarens åsikt går isär
från hans egen, skärpa hans blick för var
själva gränslinjen går dem emellan och få
honom alt erkänna en motsatt ståndpunkts
berättigande. Jag tänker särskilt på vad
Brunius skrivit om modärn konst — i det
stycket har han utträttat inte så litet, och
de unga riktningar, vilkas sak han ofta talat,
ha knappast kunnat önska sig en, rent
praktiskt sett, mer tjänlig målsman —, därnäst
vad han skrivit om teater och dramatisk
litteratur, speciellt i dess direkta förhållande
till scenen; t. o. m. där han pläderar för
en uppskattning av en företeelse som G. B.
Shaw, som åtminstone undertecknad har
mycket svårt att gå med på, sker det på
ett sätt som gör även en motvillig benägen
att retuschera det resultat, han själv
kommit till.
Faran för en kritiker av det slag, här
antydts, är givetvis den att sväva ut i det
mer eller mindre saken ovidkommande,
att resonera i all allmänhet och skjuta
sin egen mer eller mindre intressanta
person mellan läsaren och föremålet för
behandlingen. Kuriöst nog har Brunius —
just ungefär samtidigt som hans sista bok
kom ut — fått den förebråelsen riktad emot
sig av en missnöjd, som presenterade sig
själv som den verkligt objektive och
rationelle i motsats till den andre i hans
förmenta avsaknad av dessa goda
egenskaper. I sitt eget kvicka och skarpa inlägg
i denna lilla polemik — utspelad i Svenska
Dagbladets spalter — tar den anfallne till
orda, så som han gjort mer än en gång
förr, icke för den personliga kritikens rätt
helt visst, men den av en personlighet
färgades, den som inte helt enkelt är
kompilation och omskrivande återgivande av
något läst, men uttryck för ett
temperament, en avsikt, ett medvetet
ställningstagande till frågorna, ej bara den för
ögonblicket aktuella frågan. Det är ej min av-
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
