Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Brunius. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL R. AF UGGLAS
än vid kravet på en redig planlösning,
praktisk disposition av fönster och dörrar,
materialens soliditet och redbarhet — sedan
är nog tid att tänka på det andra. I
bildkonsten är det de för vart och ett område
konstitutiva egenskaperna han förfäktar,
fargen i måleriet, den hela fasta formen i
skulpturen — vad därutöver är, litterära
biavsikter, »nationell stil» eller annat i den
vägen, är för honom — då det ej, som oftast,
är direkt av ondo — helt och hållet sekundärt,
helt och hållet ovidkommande. Det är för
honom det högsta beröm han kan säga om
en stor avliden skådespelare —
minnesorden vid August Lindbergs död (i
»Ansikten och masker») — att han med åren
blev allt mindre fantastisk, allt mindre
romantiskt överströmmande och mer konkret,
personlig, konstnär i sak. Men denna sans,
detta sinne för sakligheter betyder ej torka,
snusförnuft, doktrinarism. Denna saklighet
är saklighet just i det avseendet, att den
verkligt förstår, i botten förstår och
med-upplever det inre livet i en konstnärlig
prestation. I själva verket vet jag knappast
någon svensk kritiker för närvarande hos
vilken man har intrycket av ett omedelbart,
intuitivt inträngande i en saks kärna som
hos Brunius och det även i en flyktig
dagsrecension, några rader utkastade vid
redaktionsbordet. Jag använde nyss ordet
»nykter» för att karakterisera hans metod att
arbeta. Det är bara träffande delvis och
bara om man därmed också menar, att han
med fulländad säkerhet och den
förstahand-invigdes lokalsinne vet att röra sig på de
vägar, på vilka det nyckfulla konstnärliga
skapandet rör sig. Han vet hur konstnärlig
alstring kommer till och vet att bedöma
den därefter. Representativ i detta avseende
syns mig åter den nyssnämnda
Shakespeare-essayn, dess undersökning av
personlighetsmomentet i sonetterna. Det är inte bara
den poetiska tolkningen därav som direkt
självbekännelse han skänker sin misstro
utan än mer den lärda forskningens
deklassering av materialet till mer eller mindre
konventionella stilövningar. Han vet att
ingen konstnär och allra minst en brinnande
ande som Shakespeare sätter sig ned att i
godan ro och för några yttre
bevekelse-grunders skull plita ned poetiska krior av
sådan tidsödande konstrikhet och burna av
ett så oroligt förborgat liv som dessa.
Han vet att personlig bekännelse och oper-
sonlig lek med form och rytm godt kunna
trivas sida vid sida och ingå en
hemlighetsfull förening, som blott den medkännande
intuitionen kan sönderdela, om ens den.
Detta exempel är också ej ensamstående.
Och det är inte bara då problemet läggs
upp på en rent intellektuell basis som han
är med och förstår dess art. Även då det
gäller tolkandet av något som i grund och
botten står honom till synes så pass fjärran
som den rena lyriken, hjärtebiktens
svår-gripna uttryck i melodi och ton, är hans
öra lyhört och ger hans sinne resonans.
Robert Louis Stevenson (i »Engelska
profiler») och Thomas Hardy (i »Ansikten och
masker») har han ägnat vackert hänförda
och varmt kända sidor, där det skildrade
verkligen ger intryck av att vara gripet
inifrån, vara medupplevat och intimt
tillägnat. Den förmåga av i denna
egentligaste mening saklig analys, som tillhör
August Brunius, kompenserar i de allra
flesta fall hans ovan framhållna bristande
intresse för det syntetiserande och
förall-männeligande även för den, som just däri ser
en av den konstnärliga kritikens stora
uppgifter. Hans analys är ofta inträngande,
fin och skarp till en grad, som ger hans
framställning, utan att den medvetet siktar
däråt, ett djup och en vidd, som besjälar
den på ett egenartat sätt. Jag har redan
nämnt Hamlet-essayn — man återkommer
gärna därtiH i olika sammanhang, ett
mästerstycke i sin art som den är. Av andra
litterära uppsatser, man med samma rätt
just i detta avseende ville framhålla,
påpekar jag blott ett par, den som bl. a.
sysslar med Dickens’ humor (»Romantik och
komik» i »Engelska profiler») — åtminstone
för undertecknad har den haft mycket att
säga — och den om Strindbergs dramatiska
figurer (i »Ansikten och masker»), full av
träffande observationer. Om Josephsons
färgkonst och i smärre artiklar om modärna
konstnärer — jag minnes särskilt den om
prins Eugen (i »Ansikten och masker») —
har han också haft att uttala saker, som
väl tillhöra det bäst avvägda, det finast
proportionerade som blivit sagt i ämnet.
Och de enstaka gånger, hans reflexioner i
vissa aktuella frågor haft en mer direkt
meddelsam form, såsom i vissa partier i
»Elaka dialoger» och den sista boken,
sviker ej heller det lugna och behärskade
greppet, klarheten och skärpan. Det är
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
