Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Brunius. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BRUNIUS
sällan problemen föras på djupet eller
åtminstone formuleras efter en mer invecklad
frågoställning, men vad han haft att anföra
därom är präglat av samma sobra och
kloka besinning, av samma välgörande och
gentlemanlika common sens.
Common sens — ordet har fatt en
något komprometterande bibetydelse, som ej
passar här. Men man är frestad att
använda just det för att beteckna den
frändskap med anglosachsiskt kynne — i dess
bästa form — som man förnimmer som
ett bestämmande inslag i hela August
Brunius’ författartyp. Det är ej av en
tillfällighet han i så hög grad som han gjort
vändt intressen och sympatier mot engelska
kulturföreteelser, denna frändskap är en
valfrändskap bestämd av hans egen natur.
Svensk andlig odling har den på många
sätt kommit till godo. Gång på gång har
svensk publik genom honom fått kontakt
med förhållanden som varit den blott
obetydligt eller ej alls kända — jag tänker
t. ex. på den intressanta nyengelska
litteratur, som behandlats av Brunius i sista
bandet av »De nios» årsbok — en
obekantskap som givetvis verkat en ensidighet i
vår orientering utåt, som det är på tiden
att få rättelse i. Det må i detta
sammanhang också påminnas om en annan sak,
nämligen vad Brunius gjort för ett förnyat
fruktbart studium i vårt land av danskt
och norskt, alldeles särskilt det sistnämnda.
Det har funnits en tid då dansk och norsk
kultur haft en notering över hövan på
svensk börs, då så godt som varje liten
skribent eller annan konstmakare bara i
sin egenskap av att vara medlem av Ibsens
eller Brandes’ heliga samfund fick
fotakyssar och knäfall vart han kom hos oss,
och en sund uppslutning kring \årt eget
blev en bjudande nödvändighet. Sedan
den kommit med de sista årtiondenas
nationella reaktion inställer sig en motsatt
nödvändighet. Vad känna vi egentligen, som
läsande och seende publik betraktade, i
innevarande stund om vad som sker i de
länder, som dock stå oss andligt och
geografiskt närmast? Knappast ens så mycket som
det lilla vi känna om Tyskland och
Frankrike. Här är en kulturpolitisk mission att fylla,
och August Brunius har tagit den på sig.
Det skall räknas honom till heder. Och icke
minst i krönikan om dessa sista
framtidsbe-stämmande år skall den en gång antecknas.
Till sist några ord om August Brunius i
den ställning, vari han väl kommit att
bliva mest bemärkt av den stora
allmänheten, nämligen som förespråkare för de
unga traditionsfrigjorda konstströmningar,
som under det närmast föregående
decenniet sett dagen också hos oss. Främst
komma då i fråga de, som rört sig inom
det modärna måleriet — Brunius’ ord i
saken möter man i sin mest auktoritativa
fattning i »Färg och form» —, till dels
dock också, ehuru i ojämförligt mycket
mindre markerad grad, i litteraturen —
även i detta fall föreligger ett uttalande
av honom, i förordet till Pär Lagerqvists
broschyr »Ordkonst och bildkonst» (1913).
Det är likgiltigt att här redogöra för i fall
man bör anse honom i dessa uttalanden
äga »rätt» eller inte. Vare det nog sagt,
att med den behärskade och realistiska
läggning, som är August Brunius’, står han
utanför faran att förvillas av några
svärmiska känsloskäl, att få sin hjärnmekanism
att gå varm för några fladdrande
fantasterier. Han är ej blind för allt det
halvfärdiga, omogna, oöverlagda, som utmärker
så mycket av det yngsta, än mindre
naturligtvis för den enkla humbugen; att han
valt sin ställning som han gjort har bättre
grunder än en naiv förtjusning för det
nyaste nya. Men till den passus jag förut
anfört och varmed han uttrycker sin
uppfattning om en kritikers uppgift att »tjäna»
det som synes honom livsdugligt och
rättfärdigt tillägger han de betecknande orden:
»detta på ett så tidigt stadium som
möjligt». Det är denna vackra känsla för hans
uppgifts krav, ett verkligt pliktimperativ,
som ligger bakom. Det är den som gör
hans insats — på vad sätt den så än
kommer att sanktioneras av den kritikerns
kritiker, som utvecklingen är — till ett
moment av andlig betydelse av hälsosam och
frisk syresättning för vår konstnärliga
odlings växt ut i nya former. Det är
knappast en bragd nu till dags att högt
förkunna sin radikalism i dessa ting, skyn av
bekännare och vittnen står för kompakt
kring det heligas mystiska altare för att
risken skall vara värst stor. Det var
annat en gång, nu för flera år sedan, då
August Brunius började göra allvar av att
göra svensk allmänhet förtrogen med
nyheter, som — om jag ej missminner mig —
för allra första gången för något decennium
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>