Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
fagra, intelligenta och talangfulla
konstnärinnan förbinder sig också någon oro,
att hon nu skall bli diva och erhålla alla
applåderade roller.
Också Hedda Gabler sköt sig. Det var
även av kärlek, men den gången var det
för att hon hade för litet. Livet är, som
någon har sagt, livsfarligt, men vi behöva
ej vara alltför rädda. Vi intaga nog i
allmänhet en mellanställning mellan Gråce
och Hedda, dessa två den positiva och den
negativa kärlekens representanter.
Skådespelet Hedda Gabler gjorde denna
gång ett kanske väl starkt intryck av
torrhet. Det är egendomligt vad Ibsen måtte
ha tyckt om att skildra dumma herrar.
Jörgen Tesman tycks vara lika dum som
Rosmer, och det vill ej säga litet. Var
Jörgen till på köpet också moralisk idiot?
Han reagerade onaturligt svagt, då han
fick höra, att hans maka hade bränt det
viktiga manuskriptet, vars förlust blev det
avgörande i Ejlert Lövborgs liv. Fröken
Schildknecht betonade äcklet och livsledan
hos den charmanta och intiga frun, som ej
gjort något rejält i hela sitt liv annat än
avlossandet av skottet mot sig själv.
Skådespelerskan fick ej fram det farliga,
lockande hos Hedda. Herr de Wahl som
Lövborg hade nödig intensitet och hade ett
godt grepp på detta, jag vet ej vilken i
ordningen av Ibsens brustna genier. Det
är ingen ringa sak att kunna spela ett låt
vara urspårat geni så att man märker
genialiteten.
Dramatiska teaterns
Tartuffe-föreställning hade mycket av god teaterkultur. Att
kunna få oss att utan några litterära och
kulturhistoriska baktankar omedelbart skratta
åt 250 år gamla roligheter är ett kraftprov,
för vilket vi främst ha att tacka Moliére,
men som också är skådespelarnas förtjänst.
Tartuffe uppfördes 1667. Man känner
vilka svårigheter Moliére hade att fa spela
stycket, trots att konungen och trots att
särskilt le grand Condé och ej minst den
under nära ett sekel så förtjusande Ninon
de 1’Enclos, kardinal Richelieus sista
äventyr och som dock hann med att vara
åtminstone beskyddarinna till Voltaire, voro
mycket belåtna med denna komedi. I ett
företal har Moliére med sällsynt klokhet,
kunskap och smidighet bemött de invänd-
ningar, som från religiöst håll gjordes mot
hans pjäs. Men är det ej ganska
naturligt, att de fromma opponerade sig? Hade
Tartuffe sju år förut fått spelas i det
puritanska England? Skulle den ha tillåtits i
Karl XI:s ortodoxa Sverige, ifall den, som
fallet var i Frankrike, syftade att ge en stöt
åt både jansenister och jesuiter, vilka båda
sorter lamenterade och kände sig
träffade, d. v. s. grupper, som av de
allvarligast religiösa i hela samhället livligt
understöddes och som önskade att religionens
föreskrifter skulle strängare efterlevas och
ville i allmänhet verka för »sedlighet» och
»mot ett nöjesliv, som frätte på folkets märg»?
Vi som kunna instämma med Falstaff
och säga att vi, om sanningen skall fram,
äro föga bättre än ett världenes barn, måste
väl ändå medge, att Tartuffenamnet med
alltför stor förkärlek häktas på alla, som
vilja oroa oss i vår syndasömn, och att
troligen nio tiondelar både av de åsyftade
jesuiterna och av andra äldre och nyare
riksförbund i och för rena seders
befrämjande icke varit hycklare.
Då Ludvig XIV låg framför Lille för
att erövra denna stad, fick han av Moliére
en lika skarp som välformad anhållan att
upphäva förbudet mot den omstridda
pjäsen. Moliére slutar det ganska ampra
anförandet med följande ord: »Må Eder
välvilja, sire, försvara mig mot deras giftiga
ursinne, och måtte jag kunna, då Eders
Majestät återvänder från ett så ärorikt
fälttåg, skänka Eder vila från de
ansträngningar Edra erövringar kostat och giva
Eder ett oskyldigt nöje efter ett så ädelt
arbete samt få den monark att skratta,
som själv fått hela Europa att darra.»
Nu har Moliére fått hela Europa att
skratta, och många dunkelmän och
dunkel-kvinnor att darra, så allmängiltigt har han
i Tartuffe, i Orgon och i Madame Pernelle
tecknat egoismen och maktlystnaden,
medvetet och omedvetet verkande under
religionens täckmantel.
Det monumentala och mejslade, som
man förbinder med ordet klassisk, fanns
hos Orgon—herr Personne. Man blir på
något vis arg på den för alla vanliga
hyggliga människor särskilt otrevlige, dygdige
och despotiske husfadern. Och man tänker:
måtte Den Eviga Rättfärdigheten ställa så
till, att en sympatisk ung granne, låt oss
kalla honom Léandre, skall skänka honom
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
