Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Bror Olsson får den glädjen att
»åtminstone något en gång händer i denna
lokal». Ty Latour-Latour begrep efter
kraftiga antydningar från Genevièves sida, att
lyckan bestod i äktenskap med henne, om
han också till en början borde
»landsförvisas» till en romansk filologisk kongress
i Bukarest, den enda form av landsflykt
presidenten hade rätt att tillämpa, och
detta så länge de onda tungorna voro i
gång.
Det var en mönsterföreställning, eller
så godt som, detta Dramatiska teaterns
framförande av en pjäs, som egentligen är
så fransk, att jag tror att fransmännen
själva tycka, att det är både löjligt och
nästan obehagligt att den spelas utanför
Paris, som vi skulle tycka, om de i Paris
spelade Värmlänningarne.
Herr de Wahl var den unge
akademikern mot sin vilja. Han var lika lustig
som den store franske komikern Brasseur,
som gjorde rollen på Théatre des
Varié-tés i Paris. Men i mitt tycke hade bägge dessa
herrar oriktigt gjort honom ful och
löjlig. Greve Hubert de Latour-Latour bör
vara en obetydlig själ men i en vacker,
högadlig och välgymnastiserad kropp. Fru
Thyra Zanderholm spelade den
amerikanska hertiginnan, och det var ett lyckat
kraftprov att kunna bryta hela kvällen och
till på köpet på det rätta engelska sättet.
Man hade dock velat, att det heta
blodet och det varma hjärtat hade båda visat
sig litet tydligare.
Genevièves roll är mycket svår. I Paris
hade den med skäl avgudade Eve de la
Valliére — hon vill nu 1918 bli nunna
— liksom Louise de la Valliére på sin tid
— gjort ett genompiskat stycke med
oskuldsmask, som ej ens brydde sig om att taga
denna på sig, då hon talade med sin
onkel presidenten. Fru Hedbergs Geneviève
var emellertid mycket söt och rolig.
Musikern Parmeline, spelad av herr Ivar
Nilsson, gjorde mig ledsen. Då man har
en så tacksam uppgift, då man är så högt
begåvad, då man till punkt och pricka
tyckes veta, huru allt skall vara, varför då
fördärva detta med att överdriva så
måttlöst? Alla rörelser voro riktiga, alla hans
infall voro goda, allt är blott tio gånger
för mycket, och 50 % måste vara
regissörens fel. Då man en enstaka gång får
se en icke överdriven fars, och detta kan-
ske därför att författarna trott sig skriva
en komedi, blir man verkligen ledsen åt
att någon bryter sig ut ur helheten.
Vilken fest hade det icke varit, om
Parme-lines spel, då han på pianot tolkade sitt
kärleksförhållande till två italienska damer
av värld och ur vilken fantasi för piano
han måste utesluta ett par takter på grund
av deras alltför stora oanständighet, som
han sade, hade visat mindre av pajazzeri
och mera av drömmeri.
Presidenten Durand—herr Bror Olsson var
fulländad. Hela hans kropp och själ var
som stoppad med vadd. Det gaddlösa och
mäklande spelades så taktfullt och på
kornet, att han blev till det moderatas
ur-princip.
Ernst Didring lär ej ha tänkt på
Rasputin då han skrev Råttfällan,
uppförd på Svenska teatern. Det kan ej
nekas, att vi andra däremot, då vi se
ett stycke, som handlar om en religiös
undergörare med starkt inflytande vid hovet
i en stor europeisk huvudstad i våra
dagar och som »vann många själar, kvinnor
mest», — vad de senare beträffar också
deras kroppar —, som till- och avsatte
ministrar och som trots sin bondaktighet
och sin brist på bildning spelade en
onaturligt stor roll i statens liv och slutligen
av en genom svartsjuka och
fosterlandskärlek upprörd ung officer mördades, så
påminna vi oss Rasputins egendomliga
livssaga och hemska slut. Huru då förklara
författarens nekande av sammanhanget?
Förmodligen därmed att det omedvetna
spelar en mycket större roll i vårt själsliv
än vad vi i allmänhet föreställa oss eller
också därmed att Didring drev med oss.
Får man då ej omskapa den aktuella
verkligheten till dikt, roman och drama
med påtagliga sammanhang med
densamma? Det gjorde Aristofanes, med namns
nämnande, det gjorde Goethe i Faust II,
Strindberg i Svarta fanor, och så ha vi
Lassemajas memoarer. Man har kallat
Råttfällan ett biografdrama, men liksom
man får, om man också ej i allmänhet
bör göra det, omforma en roman till ett
skådespel, så kan man väl få ombilda ett
biografdrama till ett teaterdrama.
Råttfällan verkade romanolja, sade de mera
kräsna. Men om en sådan olja ej är
alltför härsken, så kan den till nöds använ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
