Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Fot. Flodin.
ASTRI TORSELL SOM HELENE
BORDING I UNDER LAGEN.
mest kända av alla engelska gotiska
kyrkofasader, Westminster Abbeys.
Något mer än hundra år efter Richards
död, omkring 1595, tillkom Shakespeares
Richard III. Richard III och hans strider
lågo således då lika långt tillbaka i tiden
som Gustaf IV Adolf och finska kriget
göra det för oss. Shakespeare följde en
krönika, som själv hade användt sig av en
historisk framställning, författad 1509 av
sir Thomas Möre, Holbeins vän och
Utopias författare. Krönikan säger om
Richard, att han hade »illa formade lemmar
och frånstötande anletsdrag, som bland
stormän kallas krigiska men vilka av
vanligt folk kännetecknas som vedervärdiga»,
och att han — ett ovanligt litet tilltalande
karaktärsdrag — var en djup hycklare,
»som gärna kysste dem han tänkte döda».
Shakespeare har själv icke alltid direkt
följt den historiska framställningen. Hans
Richard III är emellertid typen för
demonisk kraft, och den engelska urbilden för
den terribilità, som hade en så stor
tjusning för renässansens människor. Vi sena
tiders barn kunna nog med skäl säga, att
vi också leva i en orolig tid och få se och
höra om breda blodströmmar och
ohyggliga brott i oräknade myckenheter, men vi
tåla ej på scenen vid så stora portioner
som Shakespeares samtida. Vi tycka,
fastän vi hört så mycket om tyska och franska
giftiga gasbomber, om engelska diplomater,
som ge befallning om lönnmord, om
italienska fångar, som nedstickas för ro skull,
om finska ungsocialister, spikande fast
bondflickor med tungan vid deras matbord, att
det blir ansträngande att se och höra om
så många mord och lyssna till så många
och långa förbannelser som i Richard III.
Då det över all måtta ståtliga och
brokiga, ibland djupt i det innersta
gripande skådespelet gavs på Intima teatern
blev det också för långt. Ett av de
oförlåtligaste fel en talare eller en skrivande
eller en iscensättande kan begå. Det blev
så långt, att de sista scenerna med
opassande hast genomslarvades under publikens
tydliga otålighet. Hade det ej varit bättre
att bortskära så stora stycken av pjäsen,
att den kunnat begränsas till högst tre
timmar? Det hade godt kunnat gå, ehuru
Richard ILI visserligen icke är så
fragmentarisk och oredig som Richard II. Men i
alla fall är skådespelet ganska tablå- och
krönikartat, så att det lätt kan förkortas.
Anslaget med Richards om de
medeltida skådespelen påminnande
självpresentation som skurk var imponerande, ej minst
så som det här gjordes. Det var en mäktig,
upprörande följd av händelser som
upprullades. Ibland dock alldeles orimliga,
som också Schiick påvisar. Så när
Shakespeare låter Richard i de svulstigaste
barockfraser överrumpla Anna, vilkens far,
svärfar och make Richard mördat, och nu,
då han träffar henne vid den senares bår,
får henne att gå in på äktenskap. En
annan i min smak alldeles misslyckad
detalj var spökeriet och sedan krigarnas
samling i det lilla tältet under ögonblicken
före slaget vid Bosworth. Det hela
verkade vid detta tillfälle scentekniskt vilja
och inte kunna på ett sätt, som påminte
om ett resande teatersällskaps resurser.
Rörande och ädel var scenen mellan
Richard och småprinsarna med den lille
prinsen av Wales’ — fru Ingeborg Ståhls
rappa och karska svar. En effektfull
ljusstrimma mot allt det myckna mörkret! Av
skakande verkan var också Clarences mord
i fängelset. Det var en av de bästa och
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
