Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
Av CARL R. af UGGLAS
Å HOMEROS, sångaren,
redan var till hög ålder
kommen och hans ögon,
som skådat så många
länder och folkslag, vordo skumma av år,
drog han sig, mätt av allt slags lov
och konungars ynnest, bort till
Tessa-liens berg och byggde sig där en
boning, vid Tempes dal på en sluttning
mot havet. I ett avlägset fjärran
glittrade dess vida silverband och summo
arkipelagens öar och skär som stora
fåglar på den blå vattenytan, hägrande
i morgon- och aftontöcknen däröver.
Men rundt omkring bredde sig oändliga
skogar av järnekar och oliver, hemvist
blott för kringströvande jägare och
fångstmän. Ej på mil sågs by eller hydda och
i skyddet av någon överhängande klippa
allenast eller vid randen av en entonigt
sorlande källa en fattig och obesökt
helgedom, rest åt någon de öde
lundarnes gudomlighet.
Men som vore han en konung själv
och av konungar den ypperste, sökte
honom ännu långväga farande för att
se och ära honom. Sångare, som sjöngo
hans sånger på torgplatserna i de
hellenska städerna och i ädlingarnas hallar,
lagstiftare, som vördade hans vishet och
insikter, tyranner och furstar, vilka själva
eller vilkas fäder berömt sig av hans
vänskap, alla kommo de en och en eller
i långa tåg för att gästa honom och
höra honom än en gång förtälja om de
achäiska hjältarnas bedrifter eller den
mångomdrivne ithakikerns irrfärder över
det vinblå havet. Och då de åter drogo
hem var till sitt, kvarlämnade de i hans
hus många dyrbara minnesgåvor av guld,
glas, elfenben eller boskap.
Homeros, den blinde sångaren, blev
äldre av år än någon annan man ännu
blivit i hela Hellas. Av hans husfolk
blev den ene efter den andre död och
buren ut över tröskeln, och barnen
växte upp i de dödas ställe. För länge
sedan kunde han redan se ett sekel
bakom sig, och ännu blev solvarv efter
solvarv honom unnat.
Men ju längre tiden led, vordo de
allt färre och färre, som sökte vägen
till honom. Om dem, som fordom gärna
trädt in under hans låga dörrträ, förtaides
honom av de sällsynte färdemän, som
kommo denna led förbi, att de en efter
en vandrat till skuggorna, och de, som
tagit deras arv, sutto stilla på bänkarna
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
