Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Homeros. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
vid sina härdar. Till sist gick år efter
år av fullkomlig tomhet i hans hus.
»Äro hellenerna så glömska och
otacksamma?» frågade han sig, ty det förtröt
honom. Men efter hand tänkte han:
»Mig och mina sånger kunna de icke
förgäta. Men så stor är nu deras
vördnad, att de ej längre djärvas störa min
ro i min höga ålderdom. Som en gudom,
vars celia man ej dristar sig att beträda,
är jag vorden, och som man offrar till
en gudom, utan att det är offraren
tillstadt att framträda inför dess ansikte,
så äras och vördas jag nu.» Och vid
den tanken gladde han sig.
Så begav sig likväl en dag, en
afton då solen redan böjde sig mot sin
nedgång, att en ung rapsod kom
vandrande genom de tessaliska oliv- och
järnekskogarna längs den branta
bergsstig, som ledde till hans hus. Lyran
bar han i ett band över skuldrorna, och
Homeros, som på länge ej hälsat en
främling och hört någon föra plektern,
inbjöd honom under sitt tak och
förplägade honom rikligen med färskt
nötkött och av det kostliga vin, han
förvarade i ogarvade getskinnssäckar,
konungars gåva. Men efter måltiden togo
de båda plats på stenbänken framför
husets dörr, och Homeros utfrågade den
andre om hans färd och dess mål.
»Till de trakiska barbarernas land
går den», svarade den unge. »Märk,
min lyra bär jag med mig, och jag
förhoppas med den vinna ära och rikedom
vid deras furstars hov.»
Lyran låg på bänken emellan dem.
Då den blinde skalden sträckte ut sin
hand, rörde han vid dess strängar, och
de klungo som för ett anslag. Han sköt
den över till främlingen och sade:
»Föda och dryck har jag unnat dig.
Unna du nu mig till tack en av dina
sånger!»
Då stödde den unge rapsoden spelet
mot sitt knä, och medan han förde
plektern däröver sjöng han sången om
Pelidens vrede och därefter om flickorv
nas lekar på den gula sandstranden av
Faiakernas vänliga ö.
Men när sången var slutad och
främlingen ännu förblev sittande stum
lutad över sitt instrument, tänkte
Homeros: »Ännu har han icke ärat mig
med ord, fastän han sjungit mina
sånger. Dock, varför skulle jag vredgas?
Så hälsar ju en sångare en sångare.»
Och högt sade han:
»Hur synes dig den sången, du
sjöng?»
Den unge rapsoden svarade:
»Skulle jag vara hellen och icke
älska den sången? Vad synes dig då
själv?»
Men Homeros tänkte: »Vad, skulle
denne främling till äventyrs icke veta,
till vilken han kommit och vilken han
denna afton gästat?» Men hans sinne
var muntert av vinet, som de hade
druckit, och han sade för sig: »Jag
vill skalkas med honom.» Därefter
frågade han:
»Känner du också, gästvän, dens
namn, som diktat din sång?»
Då började den unge rapsoden att
le och sade: »Förvisso,längesedan måtte
det hava varit, sedan du sist färdades
bland människor! Den mannens namn
känner ju ingen. Eller hör du bland
dem som tro, såsom våra fåkunniga
fäder trodde, att det var Homeros,
sagosångaren, om vilken sju städer tvistat?»
Då fattades den gamle av en vrede
så stor, att han icke kunde behärska
den. Han slog med sin knutna hand i
bänkens stenskiva och reste sig upp så
häftigt, att hans långa hår och skägg
böljade kring hans huvud som
tagelmanen på en retad skogsgud.
»Vettlöse och onde skalk», ropade
han, och hans stämma mullrade som då
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
